Ordfront magasin

Den politiska Trotzig

2011-05-17T14:24:00.001+02:00

Författaren Birgitta Trotzig är död. Och medan jag läser runorna tonar minnet fram av mitt möte med henne. Det var hösten 1998 och jag hade plöjt alla hennes böcker inför intervjun till tidningen Arbetaren. Jag var nervös. Hennes böcker är inte lättillgängliga. Där råder ett konstant mörker, människorna är onda och Gud sträng. Skulle hon också vara sträng?
Vi satt i en vacker gammal lägenhet i Gamla stan ägd av Svenska Akademien där Birgitta Trotzig kunde bo när hon var i Stockholm. Annars bodde hon i Lund. Jag minns att det var väldigt mörkt runtomkring oss. Inga lampor var tända. Det passade ganska bra.
Birgitta Trotzig var allvarlig, men jag blev överraskad av hennes vänliga sätt, av hennes skratt.
- Jag tror att det framför allt är en sak som jag försöker undersöka i mina berättelser. Och det är hur människor står ut när de befinner sig på samhällets botten, hur de klarar sig när alla odds är så dåliga, sade hon.
Temat är förstås politiskt, i alla hennes böcker finns ett starkt socialt engagemang. Vi kom också in på andra världskriget: Birgitta Trotzig var ung när kriget bröt ut och det påverkade henne mycket, berättade hon.
- Man talar inte så mycket om det nu, men under 1950-talet släppte vi liksom aldrig tanken på krig.
Tänk vad varje uppväxttid påverkar en människa. Vad minnet är kort. Som tur är finns det berättelser – som Birgitta Trotzigs – och de lever kvar.

Annika Hallman

Barn är ett folk...

2011-05-11T13:50:00.003+02:00

I en tid när barn så ofta reduceras till accessoarer att stoltsera med i tidningsspalter och på Facebook är ett helt tidskriftsnummer med djuplodande texter om barn ur ett politiskt, litterärt och samhälleligt perspektiv både efterlängtat och ambitiöst.
Vi gjorde det själva för några år sedan (nr 3/2007), apropå nya skolpåbud, vårdnadsbidrag och nannytrender – men också för att visa vilket unikt land Sverige är att vara barn och förälder i.
Ord&Bilds temanummer om barn (1-2:2011) famnar kring mycket. Här finns dikter, barnteckningar och en rad intressanta texter som vänder och vrider på begreppet barn. Cecilia Verdinelli jämför dagens uppfostringskultur i barnböckerna med det proggiga 1970-talet. Salka Sandén läser Rädda barnens rapport om den ökande barnfattigdomen i Sverige och funderar på ungdomsvåldet. Poeten Aase Berg, som skildrat graviditet och moderskap i flera diktsamlingar och även skrivit för unga, får svara på frågan om det är ok att skriva om sina egna barn eller inte. (Nej, anser hon.) Elise Ingvarsson plågar sig igenom mammaböckernas hurtiga råd.
Jag fastnar framförallt för de texter som introducerar nya spänstiga tankar för mig. Som den av Anna Ighe. Här görs en intressant jämförelse mellan det barnlösa samhället i P.D James dystopiska The Children of Men med den värdeförändring som håller på att ske i samhället idag när det gäller vårt förhållande till det gemensamma. Vi ”har förlorat förmåga att se det gemensamma som en resurs”, menar hon. Något som kan bli lika ödesdigert som ett barnlöst samhälle.
Patricia Lorenzonis djärva associationer mellan bortbytingen i sagans värld och adoptioner från fattiga länder provocerar mig lite. Annat hoppar jag över. Precis som det ska vara med en bra tidskrift.

Annika Hallman

Mot pressarna

2011-03-23T12:48:00.000+01:00

Snart i tryck med nummer två! Vi skriver om att barnfattigdomen i Sverige är på återtåg och när historia skrivs – apropå Libyen och FN. Regissören Stina Oscarson följer kulturministerns råd och blir evententreprenör, Johan Berggren har träffat oppositionella vitryssar i exil i Litauen och författaren Kristian Lundberg möter sig själv i ett samtal om sig själv och staden Malmö.
I din hand den 7 april.
Annika Hallman

Att skriva sitt liv

2011-03-08T13:22:00.004+01:00

Ett alldeles eget rum i Virginia Woolfs anda finns och verkar mitt i Stockholm just nu, på Klaragården, Stadsmissionens fristad för hemlösa kvinnor. Ett skrivarrum. Här har det formulerats texter, år ut och år in. På torsdagar. Nu finns några av dem med i antologin Jag finns! Röster från Klaragården – en fin liten skrift som kommer ut lagom till Internationella kvinnodagen.
Redaktör är författaren Jan Henrik Swahn, som under tio år haft skrivarkurser på Klaragården och fått kvinnor i alla åldrar och med olika bakgrund att skriva om sina liv. Det är ögonblicksbilder från nattvandringar – men inga rafflande avslöjanden om livet som hemlös, det är minnen av barndom, av doften från skogen, av liv som fladdrar förbi – men inga frälsningshistorier. Kanske ingen stor litteratur. Men texter fulla av längtan om ett bättre liv. Det räcker.
Antologin är utgiven av Brasel Publishing i samarbete med Stockholms Stadsmission.

Annika Hallman

Konsten att vara lärare

2011-02-23T10:31:00.000+01:00

Jag var rätt skeptisk förra gången som SVT-serien Klass 9A sändes 2008. Nu ångrar jag faktiskt att jag inte såg den då. Den nya serien har i alla fall fått mig på kroken, även om det är med blandade känslor som jag tittar: jag störs av den melodramatiska tonen och den ganska överdrivna dramaturgin, men serien ställer viktiga frågor kring dagens skola. Och kan den bidra till att göra läraryrket mer glamoröst så gärna för mig.
Alla bär vi på våra egna minnen av skolan – serien triggar igång dem direkt. Själv känner jag igen skoltröttheten där på högstadiet, den som fanns runtom mig då, ett slags bröligt oengagemang, det här var på 1980-talet. På Mikaelskolan i dagens Örebro tycks den ha blivit permanent. Det är som om eleverna där behöver bli påminda om: Vad är en skola? Varför går jag här? Vad förväntas av mig? Det kan ta uppemot en halvtimme innan lektionen kommer igång. Det är fruktansvärt sorgligt, ett sådant slöseri med tid.
Visst betyder lärarnas engagemang mycket för elevernas prestationer – det är seriens huvudbudskap – men jag kan inte låta bli att fundera en del över elevernas roll. Ska vi inte kunna ställa vissa krav på dem?
Hur blir man som lärare en god auktoritet? ”För att klara sina uppgifter utvecklar duktiga lärare en tyst kunskap – som jag vill kalla konst”, skrev författaren Hans Lagerberg i en intressant artikel i Ordfront magasin nr 6/2008 apropå den första omgången av serien Klass 9A. Lagerberg menar att det också finns andra faktorer än lärarens personlighet som avgör om en lärare ska kunna utöva sin konst fullt ut. Tänkvärt och klokt. Läs artikeln igen!

Annika Hallman

Möt Rosa Taikon på Kulturhuset i Stockholm

2011-02-22T11:18:00.006+01:00

Ordfront magasin bjuder in till en diskussion om diskrimineringen av romer. Rosa Taikon berättar om sitt liv och sin kamp och visar unika fotografier från romernas historia i Sverige.I höstas presenterades det statliga betänkandet Romers rätt med målet att diskrimineringen av romer ska upphöra om 20 år. ”Ska en baby som föds idag inte bli jämlikt behandlad förrän den är vuxen?” undrar Rosa Taikon som i hela sitt liv har kämpat för romers rättigheter. Hon har upplevt både en svensk lösdriverilag och hur det är att bo i tält året om.

Samtalsledare: Johan Berggren, chefredaktör Ordfront magasin.
Tid: 26 februari kl 14-16

Ruts mamma

2011-02-17T13:37:00.002+01:00

Ruts mamma
föddes på det tidiga 1950-talet i Sverige. Hon heter Eva och var den första i släkten som tog studenten, fast det inte riktigt hette så. Hon såsade sig delvis igenom gymnasiet men gick ut med hyggliga betyg och började på universitetet, och blev ganska högutbildad, fick bra jobb. Eva är både ett barn av solidaritetsrörelsen och det folkhem som satte en ära i att ge alla sina medborgare utbildning. Rekordåren flög över landet. Ingenting var omöjligt. Visst. Klasskillnaderna kunde förstås inte raderas ut helt, men det började bli mycket svårt att få tag på tjänstefolk.
Evas första dotter heter Rut, efter en syster till Evas mormor. Evas mormor var en snål och lite elak människa, medan systern hennes, Rut d.ä., var en rätt kul tant. Slagfärdig och kvicktänkt. Någon vidare utbildning fick hon inte, men hon klarade sig bra ändå, hade ord om sig att jobba flitigt, och dessutom vara beläst, trots att hon bara städade . Hennes sorg var att hon inte fick studera, det fanns överhuvudtaget inte i hennes värld.
Rut d.y., Evas dotter är född i början på 1980-talet, en rätt sorglös sort, varit ute och rest, halvpluggat lite, bor i andra hand. Hon är också ett barn av sin tid, precis som sin mamma, fast ändå inte. För henne spelar inte utbildning så stor roll. Men Rut vill ändå göra pengar och är lite entreprenör så där. Så kom hon på den lysande idén: Rent Rut – en städfirma. Det går ännu så länge riktigt bra. Rut d.ä. Roterar i sin grav och Eva förstår inte vad som blev så fel i uppfostran, eller vad det nu beror på. Och dessutom skäms hon. Det förstår hon inte heller, men det blev fel, tycker hon.
Marianne Steinsaphir

Silvio och kvinnorna

2011-02-16T10:13:00.002+01:00

”Basta Berlusconi”, skanderade de italienska kvinnorna i demonstrationstågen i Italien i helgen. Ja, basta, nog nu med sexaffärer med minderåriga och en unken kvinnosyn. Hur är det ens möjligt att en sådan som Silvio Berlusconi kan bli vald och få sitta kvar som premiärminister? Och detta för tredje gången?
Jag var i Rom våren 1994 när Silvio Berlusconi och hans parti Forza Italia kammade hem segern i parlamentsvalet och Berlusconi inledde sin första period som Italiens premiärminister. Jag minns den chockartade stämningen bland italienarna runt om mig då. Förstämningen, men också kamplusten. Några hade rest till Rom från London för att vara på plats de där dagarna, diskutera politik och rösta, mot Berlusconi förstås.
Därför är det så ofattbart att han sitter vid makten än. Filmaren Erik Gandini kom med en förklaring häromåret när han presenterade sin film Videocracy från 2009: Ord biter inte längre på Berlusconi som i princip kontrollerar all tv i Italien genom sitt medieimperium Mediaset. Filmen handlar om tv-kulturen som Berlusconi har varit med och skapat, en kultur där tv-bilden för länge sedan utklassat ord och innehåll och där yta och utseende betyder allt. Det finns makt i den perfekta tv-bilden, menade Gandini: Enligt Videocracy har 80 procent av befolkningen i Italien televisionen som sin främsta informationskälla. Samtidigt ligger landet på 84:e plats när det gäller jämställdhet och på 77:e plats när det gäller pressfrihet i världen – dagstidningar läses knappt längre. Mantrat att ”ha kul” genomsyrar Berlusconi-tv liksom hela politiken runt ”il presidente” – något som har blivit nästan omöjligt för den italienska vänstern att bemöta. Kvinnosynen som förmedlas är en del av ett större samhällsproblem: Enligt en artikel i DN i höstas av journalisten och författaren Kristina Kappelin är Italien ett av de länder i Europa som har lägst kvinnlig representation i parlamentet, förvärvsfrekvensen bland italienska kvinnor i arbetsför ålder var bara 46 procent 2008 mot genomsnittet 53 procent i EU och landet lägger bara 1,4 procent av BNP på barn och äldreomsorg (mot 3 procent i Sverige). ”Kvinnlig frigörelse är ett område där Italiens premiärminister står sig fullkomligt slätt”, skrev Kristina Kappelin och menade att det därför är på just det här området som en politisk förändring faktiskt skulle kunna äga rum: ”En stark, intelligent och dynamisk kvinnorörelse vore förmodligen en av de få krafter i samhället som på allvar skulle kunna få Berlusconi att vackla”. Känns lite hoppfullt.

Annika Hallman

Författarförbundet mobiliserar mot biblioteksentreprenad i Nacka

2011-02-09T13:09:00.003+01:00

Nackabibliotekens öde angår oss alla, skriver Författarförbundet och uppmanar till demonstration den 17 februari. Demonstrationen gäller, om någon missat det, Nackas beslut att låta upphandla driften av alla sina bibliotek. Författarförbundet har också skrivit ett öppet brev till politikerna.
Och visst är folkbiblioteksfrågan större än kommunerna, frågan är om den också är större än det kommunala självstyret? Troligen inte. Det kommunala självstyret är heligt och politiker kan styra och ställa efter ideologi, ibland kan det bli bra. Ibland blir det riktigt dåligt och ensidigt.
I Nacka verkar politikerna ensidigt ha bestämt sig för att kommunal drift per definition är dåligt och inte väl utnyttjade skattepengar, dålig drift. Bättre blir det, om man ska förstå politikerna, om driften drivs kommersiellt. Politikerna i Nacka har framhållit att Nacka är den kommun i Stockholms län som satsar mest på bibliotek och att nackaborna är bland landets flitigaste biblioteksbesökare. Kalle Güettler har effektivt visat att det är fel: I Nacka lånas det nu 25 procent mindre än i en genomsnittlig stockholmskommun. Och Nackas barnboksbestånd är mindre än hälften av medelkommunens.
Det går inte att bete sig med biblioteken hur som helst, folk blir förbannade, folk bryr sig, folk protesterar. Biblioteken är viktiga, det är omvittnat otaliga gånger. Det ska inte underskattas. Det ska finnas bibliotek, gärna av många schatteringar, men biblioteken ska förbli en frizon där kulturell allemansrätt råder. Och varför så drastiskt ändra på ett vinnande koncept? 93 procent av svenskarna tycker att bibliotek är viktigt för barns läsutveckling och 76 procent tycker att biblioteken är i takt med den moderna människans behov. (Skop, 2010)
I England går för övrigt protesterna på högvarv, Nick Wire och Philip Pullman är bara två exempel på klyftiga försvar för bibliotek.
Marianne Steinsaphir

Allemansrätt – inte för alla?

2011-02-07T13:03:00.001+01:00

Det är skillnad på bärplockare och bärplockare tydligen. I alla fall enligt Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, som sedan skogarna i norr började besökas av utländska bärplockare anställda av olika bärföretag tycker att det ska kosta att få plocka. Anledningen? Skogsägarna irriterar sig på att plockarna skräpar ner, skadar skogen och att deras bilar står i vägen, stod det att läsa i DN häromveckan. Klingar lite oroande i mina öron.
För var går gränsen för kommersiell plockning? Och vem ska bedöma det?
Allemansrätten regleras i grundlagen och gör det möjligt att röra sig fritt i naturen, oavsett vem som äger marken, och plocka bär och svamp så länge man inte stör eller förstör. Det finns inget som hindrar att allemansrätten utnyttjas organiserat eller på kommersiella grunder. Om man skadar naturen kan det redan i dag leda till straff. Ingen anledning att ändra på någonting alltså. Allemansrätten är en fantastisk rätt som vi ska vara rädda om.

Annika Hallman

När kulturen blir en vara

2011-02-03T16:19:00.003+01:00

Den 27 januari arrangerade Ordfront magasin en debatt om kulturpolitik på Plattan, Kulturhuset i Stockholm. Stina Oscarson, konstnärlig ledare på Orionteatern, debatterade med Mattias Svensson från tidskriften NEO. Här är hennes inlägg:
ELIN WÄGNER
”Den bild jag lägger fram är förenklad till gränsen av det tillåtna, men för mig är det avgörande att den huvudriktning vår civilisation har fått och det mål den formar ut åt sig under färden, just äventyrar det värdefulla vår kultur har vunnit. Därför är jag orättvis mot de försonande dragen i vår tid. Viktigare än att tala om dem är enligt mig att framhålla det andra som man inte får försona sig med. Alltså. Mina ord kommer att ge intryck av att jag tar mig en ton som ingalunda passar. Det gör den inte heller.”
Så skrev Elin Wägner i inledningen till Väckarklocka 1941 och med dessa ord väljer jag att inleda denna reflektion över dagens kultur och kulturpolitik.
BROMMA NYA KÖPCENTER
Bromma nya köpcenter vill inte vara en vanlig galleria. Kunderna ska känna sig unika och därför har man valt att satsa på konst för att förhöja upplevelsen av shoppingen. Ja, just säger man. ”Konst för att förhöja upplevelsen av shoppingen. För det är bevisat att ju längre kunderna stannar desto större är sannolikheten att de köper något”. Den aktuella konstnären säger att hon först var kluven men att det här också är en möjlighet att nå ut och visa sin konst iför en större publik.
Det här är inte en enskild händelse utan en (före)bild för den nya kulturpolitiken. Det går en våg av nyvaknat kulturintresse över Sverige och Europa. Och många både kulturarbetare och tjänstemän förförs av att äntligen känna sig sedda. Svältfödda på uppmärksamhet från politiskt håll som kulturen varit så länge – äntligen är det någon som vill ha det man gör och då måste man kanske tumma lite på sina ideal. Sin frihet. Att ge och ta.

KULTUREN SOM TILLVÄXTFAKTOR
”Öland behöver tillväxt för att ha råd att med någon som helst kultur” sa producenten för den nystartade Ölandsoperan till mig ”och då måste vi ha turisterna och vi måste tala om kultur som en tillväxtfaktor. Det är det enda sättet vi kan få politikerna med oss. Det är det enda språk de förstår.
”Nej” sa jag. ”Det är vår absoluta skyldighet att låta bli. För den dag då kulturen inte längre bidrar till ökad tillväxt. Då har vi sålt oss. Vi har förlorat det språk med vilket vi skulle kunna tala om vad konst och kultur egentligen är.”
”Men det språket är det ingen som förstår”
”Jo. Alla förstår. Om vi talar på rätt sätt. Konst handlar om vad det innebär att vara människa.”

MÅLEN
För bara drygt ett år sedan klubbades våra nya kulturpolitiska mål och det kanske ännu är för tidigt att utvärdera den förda politiken men jag skulle ändå vilja passa på att ställa frågan om den riktning man trots allt kan utläsa för oss närmare dessa.
”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället men yttrandefriheten som grund. Alla ska möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.”

STEFAN EKLUND OCH SVERIGEDEMOKRATERNA
Stefan Eklund skrev i SVD den 21 september 2010 att Sverigedemokraternas framgångar till stor del beror på den kunskapsbrist som blivit resultatet av decennier av en urholkad kulturpolitik. ”Kulturen” skriver han ”har förvandlats från ett folkbildande instrument till ett varumärkesbyggande, ända ner till minsta kommunala anslag. Kulturens främsta ärende är nu att sälja något, företrädesvis en stad eller en region något som har förödande konsekvenser för det demokratiska samtalet på den kulturella arenan.”

ALVEDONCYKLARNA
Många ser liksom Eklund detta samband men få vekar inse allvaret eller tro att politiken skulle vara förmögen att göra något åt detta. ”Med yttradefriheten som grund…”
En genomsnittlig Stockholmare lär mötas av mellan 150 och 200 000 reklambudskap om dagen och samtidigt som staden har strikta restriktioner för affischering för kulturella evenemang sponsras stadens lånecyklar av Alvedon.
Jag ringde i ren nyfikenhet till försäljningschefen på Clear Channel, företaget som har hand om lånecyklarna, för att få reda på vad Alvedon betalar för denna enorma exponering och han sa: “Jag är så glad att jag numera jobbar på ett privat företag, jag jobbade tidigare åt Stockholms stad, men nu slipper jag ge dig de här uppgifterna.” Jag frågar vidare om det har funnits några politiska diskussioner om reklamen på cyklarna. “Nej” sa han “ Och det ska det inte heller vara för de har outsorcat verksamheten och därmed också ansvaret.” Kan man outsorca sin moral tänkte jag när jag la på luren.
På clear channel talar man om reklam som företagens yttrandefrihet. Det är ett uttryck som hörs allt oftare. Företagens yttrandefrihet. Men I samma stund som reklam blivit yttrandefrihet har yttrandefriheten blivit en vara som går att köpa och sälja och därmed upphör dess egentliga och absoluta värde att vara lika för alla.
På stadens hemsida skriver man stolt med att cyklarna inte kostar oss medborgare någonting. Men, menar jag, det beror bara på att värdet av en cykel utan reklam inte går att mäta. Med vilka mått kan vi mäta skönhet? Och hur ska vi som medborgare, när vi har sålt ut offentlighetsprincipen och inte ens kan få reda på vad det kostar att driva lånecykelsystemet, kunna ta ställning till om vi tycker att det vore värt det.
För mig är reklam och konst helt olika saker. Där reklamens uppgift är att göra oss missnöjda med våra liv och att få oss tro att vi skulle kunna köpa oss till ett bättre, något perfekt. Där reklamen hela tiden snävar av nomalitetsbegreppet har konsten en förmåga att göra precis tvärt om. Bra konst kan hjälpa oss att se livet med alla dess sprickor, med all dess skönhet, glädje och kärlek men också dess fulhet, sorg och sprickor och ändå, ge oss mod och kraft att leva vidare. Ett slags ofullkomlighetsbejaknade.
DEN MEDVETNA LÅGMÄLDHETEN
Det är en medvetet lågmäld kulturpolitisk linje som drivits de senaste åren, men det är just i lågmäldheten, i de små förskjutningarna som den stora faran ligger. Förändringarna som inte vållar några demonstrationer utan som vi alla successivt anpassar oss till. För att förvandlingen av kulturpolitiken till näringspolitik framställs som en del av den enda vägens politik.
GIVNA SANNINGAR
Vi lever i en tid med många givna sanningar. Det är givet bra när börskurserna gått upp och givet dåligt när Volvo sålt färre lastvagnar. Och det var givet att flygen så snart som möjligt efter vulkanaskan skulle återuppta trafiken för att minimera de ekonomiska förlusterna.
Och vad som idag håller på att hända är att även vi, konstnärer, journalister och forskare vars uppgift är att ifrågasätta detta givna tvingas både på ett personligt och ett organisatoriskt plan att stäva emot samma mål.
På arbetsförmedlingen kulturs hemsida står ett råd till en arbetslös skådespelare om hur han eller hon bör se på sig själv. ”Upplever du under din arbetslöshet att du saknar rutiner, planering, inspiration, mål och riktning? Att ingen vill ge dig ett jobb? Att du inte kommer vidare? Eller ser du din arbetslösa dag som en 8-timmars arbetsdag där du arbetar som anställd av dig själv i ett promotionprojekt, stärker ditt säljmaterial genom storytelling, marknadsför ditt eget varumärke, aktivt tar kontakter för att utvidga din kundkrets, erbjuder din kompetens till den aktör på din marknad som är mest intresserad av ett samarbete med dig?”

LÖNSAMHET
Jag fick nyligen frågan från en högt uppsatt man på ett eventbolag om Orionteatern får vara kvar i sina lokaler.
”Ja” sa jag ”det är sagt att det ska vara kulturverksamhet här”.
”Men kultur kan ju vara så mycket,” fortsatte han ”Och det finns säkert annat som lönar sig bättre.” Jag vet, men det beror på hur man ser det. Och vilket tidsperspektiv man har.
Vi har just sett en närliggande kommun gå i spetsen för att sälja ut samtliga bibliotek och rösterna för att näringslivet bör ta ett större ansvar för konsten och kulturlivet blir allt fler. Vi ser det här just nu i debatten om ett nytt operahus.
Att Volvo sponsrar Göteborgssymfonikerna lyfts av många fram som ett positivt exempel. Orkestern har fullständig konstnärlig frihet och skulle inte kunna existera utan detta stöd, menar man. Men Volvos mål är att sälja fler bilar och detta, menar jag, kanske inte bör vara målet. Vare sig för orkestern eller för Volvo. Och oavsett om Volvo inte blandar sig i reportuarval så bidrar sponsringen till att stärka Volvos varumärke och den konstnärliga verksamheten till att befästa det här samhället enda berättelse.

FN-RAPPORTEN
FN kom nyligen med en ny rapport där man beräknat värdet på våra naturtillgångar. Man har alltså räknat ut vad tjänsterna från ekosystemet är värda – tjänsterna från korallreven är exempelvis värda 170 miljarder dollar per år. Naturliga vattenkällor på Nya Zeeland 200 miljarder dollar per år. Mangroveträsken i Vietnam sju miljarder osv. Man vill på detta sätt göra företag mer medvetna om vad deras verksamhet faktiskt kostar. Och om de skulle tvingas betala för allt de förstör skulle världens största företag förlora mer än en tredjedel av sina vinster.
Uppsåtet är säkert gott, men vad man gör är att man försöker omvandla det icke mätbara till något mätbart och det leder oss fel. Det får oss att tro att vi spelar med värden som går att ersätta. Men den dag vi förstört ekosystemen hjälper inte 177 miljarder dollar.
Dessa värden är oersättliga och det är dessa värden som vi i vår tid har så svårt att försvara.
Jag tror att vissa verksamheter inte kan ha vinst som mål utan att innehållet i verksamheten förändras. Men Jag tror också att om vi på något sätt ska kunna bryta den där utvecklingen måste vi lyfta blicken mycket högre. Vi måste börja ifrågasätta hela den grund på vilken vårt västerländska sätt att leva bygger. Den grund på vilken vi också byggt vår moral som vi i rask takt håller på att exportera även till övriga världen.

ARUNDHATI ROY
I Indien har stamfolken när kommersiella företag vill komma åt deras naturtillgångar gjorts till occupanter av sitt eget land och man måste nu flytta för att ge plats åt gruvor, dammar, kraftstationer, stålverk, aluminiumraffinaderier mm. Det har lett till att Indien som säger sig vara en demokrati har förklarat krig inom sina egna gränser.
En statlig polisintendent förklarade för journalisten Arundhati Roy sin syn på problemet. ”Du förstår, frun, uppriktigt sagt kan inte det här problemet lösas av oss eller militären. Problemet med stamfolken är att de inte förstår girighet. Om de inte blir giriga finns inget hopp för oss. Jag har sagt till min chef att dra tillbaka styrkorna och sätt istället in en tv i varje hem. Allting kommer att lösa sig automatiskt.”

VALET
”Vad tjänar du mest på?” Så uppmanades man att läsa de olika partiernas program inför valet i höstas. Och alla spelade med. Detta ledde till att socialdemokratin blev ett parti som i princip lät som moderaterna men som de flesta tjänade lite mindre på. Vad man då skulle behövt säga var: ”Med de mått vi har idag kommer du förmodligen inte att tjäna på det här. Med de måtten kanske du till och med får det sämre. Men det finns fler mått och det finns värden som inte är mätbara. Och politik handlar inte om vinstmaximering för jaget i stunden.” Till skillnad från ”politikens gränspoliser” borde menar jag politiken vara våra egons gränspoliser och ständigt påminna oss att vi inte är ensamma.

INDIANBERÄTTELSEN
Det finns en berättelse om en Indianhövding som får en fråga av sin dotterdotter. Hon säger:
”Det känns som jag har två vargar som kämpar mot varandra I mitt hjärta. Den ene är våldsam, hatisk och hämndlysten och den andra är kärleksfull, förlåtande och medkännande."
Och sedan frågade hon: "Vilken av vargarna kommer att vinna?”
”Den du matar.”
Det borde enligt mig vara kulturpolitik. Vilka vargar vi matar.
----
Länkar till artiklar i ämnet av Mattias Svensson:
Statskulturens andliga lakejer – kritik av tankesmedjan Det Osynliga och deras lakejartade syn på kulturen och politiken.
En kulturens tomteverkstad – kritik av kulturutredningen.
Den goda smakens despoti – kritik av Per Svenssons rapport åt Bertil Ohlininstitutet, Bildningsidealet – Om hur och varför kulturen gör dig till en friare människa.

Pullman ryter mjukt om bibliotek

2011-02-02T15:45:00.001+01:00

Men läs den brittiska barnboksförfattaren Philip Pullmans fantastiska biblioteksförsvarstal, bara gör det! Det har passion och kunskap, och Pullman binder snyggt ihop sammanhangen.
Man behöver inte hålla med om allt i analysen men när det gäller principerna för folkbibliotekens utveckling och de hot mot dem som blir allt mer uppenbara är det bara att ta argumentationen rakt av. Det handlar inte om nostalgi eller något slags obsolet bibliotekskramande. Det är mycket värre; det handlar om den där frizonen i samhällskroppen, den där platsen där utbildad personal (ännu så länge) förmedlar kunskap, glädje och nya världar för alla. Vi kör reprisen: barn och unga, särskilt de som inte har automatisk tillgång till böcker, där sa jag det igen, B-ordet, behöver biblioteken. Sverige halkar efter när det gäller läsning, visar färska undersökningar. Mycket övertygande analyserar Pullman varför biblioteken, bland andra, bör besparas från marknadskrafterna. I Sverige pågår just nu en närmast tvångsmässig politisk entreprenörs- och försäljningsanda. Vissa verksamheter i infrastrukturen lämpar sig mindre bra för privat drift.
Varför höll då Pullman sitt stora tal? Jo, för att försvara Oxfordshires bibliotek, cirka hälften av biblioteken hotas av stängning. Ett litet citat som också passar väl in i den svenska debatten: ”What I personally hate about this bidding culture is that it sets one community, one group, one school, against another”.
Philip Pullman fick Alma-priset 2005 och har bland annat skrivit boken Guldkompassen, som också filmatiserats.
Marianne Steinsaphir

Förintelsens minnesdag

2011-01-27T15:17:00.004+01:00

Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz, de tyska nazisternas största koncentrations- och förintelseläger. Senare valdes detta datum till särskild hågkomstdag för alla de miljoner som mördades i alla läger: judar, romer, homosexuella mördades för sin blotta existens skull, meningsmotståndare som socialister och kommunister för sina åsikters.
Idag är Förintelsen ordentligt uppmärksammad och med emfas ihågkommen. Så var det länge inte. Direkt efter kriget pratades det inte särskilt mycket om Förintelsen. Den italienske och judiske kemisten och författaren Primo Levis vittnesbok "Är detta en människa" sålde när den gavs ut 1947 runt 1500 exemplar. De som dött i lägren kunde inte tala, och de som överlevt dem ville ofta inte prata om det de varit med om. Många stod inte ut med minnena och tog sina liv. Trots det fanns det förstås tio- kanske hundratusentals överlevande och andra vittnen. Dessutom en omfattande dokumentation om hanteringen - trots nazisternas ivriga brännande av dokument i krigets slutskede. (De trodde nog att utrensningarna av nazister skulle bli grundligare efter kriget än de blev.) Så allt förnekande av eller s k skepsis mot Förintelsen torde tolkas som vad det egentligen är: ett hyllande av den, och en önskan att den skulle varit mer omfattande.
Med åren växte dock minnet. Det finns de säger att det var för att Israel då behövde något att visa upp så deras egna förbrytelser mot palestinierna skulle verka mindre illa. Köper inte det. I Israel har de alltid hållit minnet levande - tolkar man det som en aggressiv handling säger det mer om ens egen syn på judar. Snarare var kanske så att européernas eget allra mest akuta dåliga samvete hade börjat mildras, och man orkade prata om vad som hände. Jag minns när min egen far, Tobias Berggren, reste till USA och intervjuade Isaac Bashevis Singer, som senare skulle få Nobelpriset i litteratur. Jag var liten då, men minns väl hur farsan inte kunde släppa Förintelsen, särskilt inte att den var så bortglömd. Han skrev senare texten till Requiem: De ur alla minnen fallna som Sven-David Sandström gjorde musiken till. Den handlade om barnen i Auschwitz. Listig och poetisk som farsan var kryddade han texten med könsord. På den tiden fick det kvällspressens löpsedelsmakare att vakna. "Runda ord i radion", stod det. Så mindes man Förintelsen 1982.
Ursäkta kanske det var mer än så. Men nog har minnet blivit starkare med åren. Bra så. Att det finns de som tycker att detta minne idag kapats för att göra reklam för Israel, kan väl bara minnas i alla fall, på villkor som passar dem. Så tar vi den diskussionen en annan dag.
Hoppas och vill tro att den idag större uppmärksamheten kring Förintelsen, motverkar den trots allt idag frodande antisemitismen i världen, kanske särskilt i Östeuropa, men också i länder som Iran, där den blivit en del av regimens politik. Och bland islamister.
Vill avsluta detta något förvirrade inlägg (tycker det är otroligt jobbigt att tänka på Förintelsen - ser ofelbart för min inre syn mina egna barn bortfösta, skjutna, intryckta i gaskammare, smackade i tegelvägg innan de kastas in i brännugn) med denna hoppingivande artikel från Skånskan.
Johan Berggren

Jag minns en folkomröstning…

2011-01-27T09:27:00.001+01:00

I förra veckan beslutade regeringen att intäkterna från trängselavgifterna i Stockholm ska gå tillbaka till regionen. Låter bra. Men merparten av pengarna, det handlar om hundratals miljoner kronor, ska gå till bygget av Förbifart Stockholm. Och omkring 300 miljoner ska bekosta förbättringar av E4:an söder och norr om staden. Mer vägar alltså.
Jag minns en folkomröstning, september 2006 i samband med riksdagsvalet, där det stod på valsedeln för ja till trängselskatt: ”Miljöavgifter/trängselskatt innebär att avgifter tas ut i biltrafiken i syfte att minska köer och förbättra miljön. Intäkterna återförs till Stockholmsregionen för investeringar i kollektivtrafik och vägar.” Det där med kopplingen till kollektivtrafik – som ju är logiskt helt riktigt – tycks tyvärr ha tappats bort. Men så blev det maktskifte också, både i Stockholm och på riksplanet. Kanske förklarar saken?
Annika Hallman

Utan papper utan vård

2011-01-24T09:36:00.001+01:00

De som vistas i Sverige i dag utan uppehållstillstånd, och blir allvarligt sjuka, kan inte räkna med att få vård. I alla fall inte om de befinner sig i Blekinge, Dalarna, Jämtland eller i Västmanland. Dessa landsting saknar nämligen helt riktlinjer när det gäller vården av papperslösa. I bland annat Kalmar, Stockholm, Norrbotten och Västerbotten däremot har landstingen valt att ge inte bara akutvård, utan också annan vård, oavsett betalningsförmåga. Så godtycklig är vården för papperslösa i Sverige, visade rapporten Papperslösa och rätten till sjukvård som MR-dagarna presenterade hösten 2010, tål att påminna om också nu.
- Rapporten tydliggjorde hur olika landstingen valt att tolka rådande lagstiftning. Vilka ska hållas ansvariga när människor i Sverige nekas sina mänskliga rättigheter, så som rätten till vård? Är det enbart ett ansvar för staten eller kan man även utkräva ansvar regionalt på landstingsnivå? Det vi ville förmedla var främst att landstingen själva inte hade en enad bild av sina befogenheter i frågan om vård till papperslösa, säger Malin Fryknäs, konsult i mänskliga rättigheter i Göteborg, som skrev rapporten tillsammans med Kerstin Sandberg i höstas.
Problemet är att det finns ett juridiskt vakuum i lagstiftningen när det gäller just papperslösas rätt till vård. 2008 antogs lagen om hälso- och sjukvård för asylsökande i Sverige, men gruppen papperslösa lämnades utanför. De är visserligen garanterade ickesubventionerad akutvård, som det heter, men i praktiken innebär det att de flesta avstår helt från vård eftersom de inte kan betala – eller inte törs söka upp ett sjukhus av rädsla för att personalen kontaktar polisen.
Vilka regler som ska gälla och hur sjukhuspersonal ska bemöta papperslösa är med andra ord högst oklart, och ovärdigt. Enligt konventionen om mänskliga rättigheter ska sjukvård ges till alla som befinner sig i landet. Men så sker inte i dag och det har Sverige fått kritik för, av FN.
I april 2010 gavs Erna Zelmin, generaldirektör för Rättsmedicinalverket, i uppdrag av regeringen att utreda rätten till vård för asylsökande, gömda och papperslösa. Utredningen – tyvärr med det märkliga direktivet att också undersöka att rätten till vård inte leder till konsekvenser för invandringen – ska presenteras i maj 2011. Vi är många som håller tummarna inför den. Rätten till en subventionerad vård ska inte vara beroende av i vilket landsting man vistas i.

Annika Hallman

Wikileaks på plattan

2011-01-21T10:07:00.005+01:00

Igår kväll pratade jag, Jesper Huor och Rasmus Fleischer (mest dom) om Wikileaks, internetjournalistik, makten och nätet i Biblioteket Kulturhuset plattan (vid Sergels Torg i Stockholm). Pratade gjorde också många i en kunnig och engagerad publik. (Vi fick bland annat reda på att nätverket "Anonymous" tänker samlas på Gamla Stans t-bana på söndag kl 14 för möte - alla välkomna. Avsikten var som jag förstod att komma överens om hur man bäst 1) Stödjer Wikileaks och liknande 2) Bejakar att Julian Assange kommer till Sverige och tar itu med sina rättsfrågor - men förhindrar att han därefter utlämnas. Härmed vidareförd info!)
Personalen på biblioteket var alla extra Vanheden-snygga i SergelsTorg-rutiga scarves och slipsar (syns tyvärr inte på filmen) Rasmus hade sonen Bo som gullig accessoar. Vi blandade insidefakta om nät-motkulturen med napptappning,
Kul och bra start på Ordfront magasins serie samtal eller seminarier eller vad du vill på denna plats, torsdagkvällar klockan 19. Nästa vecka blir det nog mindre konsensus och lite mer konfrontation: Stina Oscarson, Orionteatern ska debattera kulturpolitik med Mattias Svensson, redaktör på tidskriften Neo.
Igår hade kul nog Mary i publiken med sig kamera och spelade in oss för nätet - ljud och bild är väl inte helt fantastiska, men det går ändå att ta del av samtalet på nätet nu. Måste se till att nån gör det med varje kväll - om inte Mary dyker upp igen förstås. Thanks, Mary!

Planerade samtal, plattanbibblan, alla kl 19-20, torsdagar.
27 januari: "Rör inte min underhållning" Kulturpolitisk debatt (se ovan)
3 februari: "Rör inte min lya" Om Stockholms bostadsläge.
10 februari "Rör inte min bil" Om samhällsplanering, transporter, peak oil och klimat.
26 februari: Rom i Sverige - rom bland romer: två timmar början kl 14.
Johan Berggren

Backa om Fria teatern

2011-01-19T13:08:00.002+01:00

Efter 40 års framgångsrik teater i förorten Högdalen, och med en scen i innerstan, står nu Fria teatern inför stora nedskärningar, nedläggning. Beslutet klubbades igenom igår, den 18 januari.
”Vi har höga förväntningar, de är inte nyskapande som vi förväntar oss…”, säger Patrik Liljegren, chef för Stockholms kulturförvaltnings strategiska avdelning, 13 januari i radio P4. vars omdöme ligger till grund för beslutet. Och nu står förvaltning och politiker eniga mot ett relativt enigt kulturliv och besökare, vissa anser till och med att Fria teatern är mer nyskapande nu är för 40 år sedan.
Stadens tjänstemän ska verkställa de politiska intentionerna. Beroende på hur kunniga de förtroendevalda är har tjänstemännen mer eller mindre makt. I bästa fall är deras kunskap stor och klok, i sämsta fall okunnig och maktfullkomlig. Hur det förhåller sig i fallet med Fria teatern är oklart.
Fortfarande finns det möjlighet att ändra beslutet. Gör det Madeleine Sjöstedt! kulturborgarråd (FP) i Stockholm. Ju förr desto bättre och definitivt inte så uppseendeväckande sent som när det gällde tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek.
Stockholm hade i många år hoppande politisk majoritet, som skiftade tämligen kontinuerligt mellan borgerligt och socialdemokratiskt styre.
Nu är det sedan drygt en mandatperiod borgerligt med Madeleine Sjöstedt som sätter dagordningen för Stockholms kulturliv. Hennes kulturpolitiska insatser har kantats av olika fadäser. Många är frågorna som diskuterats och kritiserats; Kulturskolan, kulturbonusar, bibliotek, för att nämna några. Konsekvent och exekutiv är borgarrådet när det gäller idrottsarenor: en ny jättearena är under uppförande.
Ett dyrbart misslyckande blev icke-tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek. Här drog borgarrådet i nödbromsen, 12 okt 2009, långt efter att det vinnande förslaget presenterats och arkitekten hållit presskonferens. En omfattande kritik från, inte minst arkitekter, hade dock föregått det slutliga haveriet. Men det officiella skälet var pengar, det skulle bli för dyrt. En märkvärdigt sen insikt.
Argumentationen är vacklande; 2008 är beslutsamheten stor när det gäller stadsbiblioteket: ”Stockholm är i stort behov av ett nytt stadsbibliotek. Asplundbiblioteket ska inte förvandlas till en stadsdelsfilial. Idag har stadsbiblioteket ca 3 000 besökare om dagen. Stadens beräkningar visar att det nya biblioteket kommer att få 7 000. En utbyggnad av biblioteket skulle med andra ord mätta väldigt många människors hunger på kunskap. Därför har vi fattat beslutet om att Stockholm behöver ett nytt bibliotek.” (Blogg 30 maj 2008) http://madeleinesjostedt.wordpress.com/2008/05/30/ett-kraftfullt-forsvar-av-det-nya-stadsbiblioteket/#more-252)I SvD i oktober 2008 betonar hon att ”det viktiga är att stockholmarna får ’ett riktigt, riktigt bra stadsbibliotek’”.
Och på bloggen 17/9 2009 kan man läsa: ”Gunnars Apslunds vackra biblioteksbyggnad är ritad och byggd för att vara ett centralbibliotek. Redan idag är biblioteket överbelastat och när station Odenplan byggs, kommer folktillströmningen att öka kraftigt. Om man vill att det ska fortsätta vara ett huvudbibliotek så behövs en kompletterande byggnad.”
Men i samband med att tillbyggnaden dras tillbaka har borgarrådet vänt på en femöring: ”Vi är mitt i ett sjudande arbete med att modernisera biblioteksstrukturen i Stockholm. Här skapas den moderna tidens biblioteksverksamhet. Till detta kommer det att behövas medel. Att koncentrera stora summor pengar till ett enda bibliotek riskerar att motverka dessa ambitioner
(Blogg 12/10 2009)
Men nu är det 2011 och visionerna är åter stora, denna gång ett nytt operabygge:
”Jag är trött på askesen i kulturens visioner. Vi måste våga närma oss även de storskaliga kulturprojekten, inte med de svulstiga orden utan med realism. Själv har jag varit med om att stoppa ett, det nya stadsbiblioteket, just eftersom riskerna för att det skulle dränera det övriga biblioteksväsendet i Stockholm.” (Blogg 17/1 2011)
Säkert behövs det en ny opera, men skulle inte ett sådant bygge ”dränera” övrig kulturverksamhet? Till exempel Fria teatern i Högdalen. Nej, visst ja, den är ju redan på väg att dräneras, utan operabygge, men med arenabygge.
Marianne Steinsaphir

Martin Luther King Day

2011-01-17T17:00:00.000+01:00

Idag är det Martin Luther King-dagen. Låt oss minnas den gode människorättskämpen och pastorn med en av hans mindre hågkomna citat:
"Reconstruction of society itself is the real issue to be faced". (Det verkliga ämnet vi har att ta itu med är ombyggnad av samhället.)
Detta citat är från 1968 då pastor King lanserade "Poor People's Campaign" (Kampanjen för fattiga.) Dr King hade gjort blivit nationell och internationell kändis som folkledare mot segregationen, för svarta amerikaners rättigheter och upprättelse. Men Kings tänkande var radikalt och hans maktanalys djupgående, och han såg att rasismen "bara" var en del av de sociala orättvisor som höll svarta - och vita - fatiiga i förtryck och misär. När han nu öppet gick ut med sin mer radikala agenda, började etablissemanget dra öronen åt sig ordentligt. Det har senare framkommit att FBI sedan många år (1963) spionerade på Dr King och hans medarbetare, och kartlade honom i detalj. Han ansågs vara ett potentielllt - eller fullt ut - hot mot det amerikanska samhället.
Den 4 april sköts Dr King till döds av en krypskytt. En följd av hans frånfälle var att "Poor People's Campaign" tappade kraft. Det är inte svårt att dra paralleller till Gabrielle Gifford, den demokratiska kongressledamoten som sköts ner 8 januari i år i ett politiskt terrorattentat i Arizona - där sex människor dödades och tretton sårades - och som idag svävar mellan liv och död. Eller mordet på Olof Palme, eller Yitzhak Rabin.
Ur dessa fall kan man se att poltiisk terrorism tyvärr visst kan "löna sig". Även om en rörelse är stark och rättfärdig, kan ett spektakulärt mord tappa den på kraft och mod. Visst vore det fint om det inte vore så, men världen är inte nödvändigtvis fin. Dock kallas sällan något av ovan nämnda dåd för "terrorism", det verkar vara något som blir alltmer reserverat för vänsterextremister och islamister. Den terrorism det talas mest om i Sverige just nu, är den islamistiska. Detta efter den klantige bombmannen i Stockholm City strax före jul, som endast tack och lov lyckades spränga sig själv. Ordet terrorist används dock knappt alls om den ambulerande pistolman som terroriserade befolkningen i Malmö i flera år, med större "framgång". I USA höjs högerns debattröster nu mot att "politisera" attentatet mot Gifford. (Hade Sarah Palin skjutits ner av någon som sträcktittat på Michael Moorefilmer hade de nog knappast ivrat samma återhållsamhet.)
Politik och våld är ständiga följeslagare. Hur kombinationen benämns är en kamp som följer i dess spår. Det är "terrorism" när bilbomber detonerar vid vägkanter i Irak, men är det det inte terrorism när oskyldiga peppras ner med kulspruta från en attackhelikopter. Jovisst. Men det kallas något annat.
Yttrandefrihet är ett sätt att separera det olyckliga äktenskapet Våld och Politik: krav på förändring, obekväma åsikter, påtalande av orättvisor, till och med hätska angrepp, kan stanna på det verbala planet. Det är enkelt att se att där yttrandefriheten är sämre, eller ickeexisterande, utövas också politiskt våld mer och värre än där den är bättre och mer fungerande.
Kanske är jag naiv, men Dr Kings ickevåld är vägen som samtidigt är målet. Och en fri och orädd yttrandekultur är en del av denna ickevåldstaktik. Tyvärr är Kings ord från mitt födelseår, 1968, sanna också idag: Det verkliga ämnet vi har att ta itu med är ombyggnad av samhället. Det bör ske med ickevåld, fritt yttrande, motstånd genom ord.

Johan Berggren

Parklek för alla

2011-01-12T12:49:00.002+01:00

Vardag eftermiddag, någon av mellandagarna. Barnen behöver komma ut, men det har börjat skymma. Det får bli parken. Där har någon grävt grottgångar i snöbergen som uppstått bredvid isbanan. Lagom utflykt. Men vi blir kvar länge. Det visar sig att parkleken är öppen, personal på plats, isbanan spolad och skridskor och hjälmar finns att låna, gratis. Fullt av barn och vuxna överallt, trots mörkret. Snart vinglar vi alla på isen.
- Man får passa på så länge det här finns kvar, hojtar en mamma som har åkt skridskor med sin son i flera timmar.
Parkleken i den här Stockholmsförorten har varit nedläggningshotad titt som tätt de senaste åren: det har talats om att dra in på bemanningen och bygga bostäder eller garage på platsen. Men än finns den kvar, med hjälp av otaliga protestlistor, skriverier i lokaltidningen och Peter som har jobbat i parken i över 30 år.
Parkleken är en av 51 i Stockholmsområdet, om jag räknar rätt på Stockholms stads hemsida. På 1980-talet fanns som mest 200 bemannade parklekar här. De första, i Observatorielunden och Björns trädgård, etablerades redan 1936. Men den stora utbyggnaden ägde rum från 1950-talet och framåt. En av anledningarna var den växande biltrafiken i städerna som gjorde det farligt för barn att leka på gator och torg. Bilismen ökade med 300 procent under 1950-talet och trafikolyckorna i städerna blev ett växande problem, skriver Per-Ola Åström i skriften Parklek – Ingen barnlek (Värmlands Museum, 2006) som är en undersökning av barnens plats i staden.
Bilen trängde helt enkelt bort barnen från sina lekutrymmen, skriver också Fredrik Nell på Stockholms stads hemsida i en text om parklekens historia. Och gör det förstås också i dag. Ännu ett skäl att bevara denna fina rest av det svenska folkhemmet – ett offentligt uterum för alla, där barn i olika åldrar kan mötas, över klassgränserna.
Annika Hallman

Ta av stöveln, Ungern!

2011-01-11T10:48:00.000+01:00

Ungern är nu ordförandeland i EU, och en av frågorna som man kommer att ta itu med är hur den romska befolkningens situation ska förbättras. Det är som att sätta bocken till trädgårdsmästare, för Ungern är utan tvekan ett av de länder i Europa som har mest fientlig inställning till dom cirka sju procent av befolkningen som är romer. Med det högerextrema partiet Jobbik marscherar landet fram i en riktigt brunsvart röra där mord och vräkningar av romer kontinuerligt sker. Den fascistiska milisen Magyar Garda är öppet antizigansk, antisemitisk och öppet diskriminerande mot homosexuella.
Det är något utomordentligt vidrigt med hur romer behandlas i Europa och Ungern. Och egendomligt nog händer det liksom aldrig något, det är en fråga som inte tycks nå längre än beslutfattarnas skrivbordshöjd. I Sverige kom i höstas betänkandet Romers rätt, men det var ett framtidsperspektiv på 20 år.
Av och till dyker ”frågan” upp, ofta i samband med extraordinära händelser, som när Frankrike i höstas deporterade romer, rev deras enkla bostäder och skickade i väg dom. Här spelade det ingen roll att de var EU-medborgare. Kalla vindar från 1930-talet kylde av Europa. Reaktionerna lät inte vänta på sig, EUs justitiekommissionär Viviane Reading blev upprörd och sa att ” EU inte har något annat val än att vidta rättsliga åtgärder mot Frankrike.”
Trots att franska ministrar hävdat att romerna inte var en särskild utpekad grupp, när illegala läger skulle rivas, visade ett skriftligt dokument på motsatsen.
Men detta är inte någon isolerad, eller ny företeelse när det gäller östeuropeiska romer, vare sig i Frankrike eller på andra håll i Europa, inklusive Danmark och Sverige.
Ordförandelandet Ungern har nu alla möjligheter att visa världen och Europa att EUs lagar gäller alla EU-medborgare.
Sätt ner foten, Ungern! Men ta av stöveln först.
Marianne Steinsaphir

Läs magasinet på platta och i telefonen!

2010-12-21T10:43:00.007+01:00

Nu finns Ordfront magasin att läsa på din iPhone eller iPad! Gamla nummer kostar 15 kronor att ladda ner, det senaste, OLM, kostar 38 kronor. Kolla in Qiozk!
Redaktionen

Klimatfokus i nya Diplo

2010-11-01T09:24:00.005+01:00

Nya numret av svenska Le Monde diplomatique har just kommit från tryckeriet – ett specialnummer om klimat- och energipolitiken i Sverige och Finland. För första gången har vi egna texter med: Johan Berggren om glappet mellan vetenskapliga larm och faktisk politik, David Jonstad om det positiva tänkandets kultur och konsekvenser, Anne Manner om huggsexan på det finska virket, Hans Hjälte om Centerns svek mm mm…!
Annika Hallman

Vässa argumenten mot SD

2010-09-28T14:28:00.004+02:00

Dessa dystra dagar efter valet stärker jag mig genom att läsa Anna-Lena Lodenius utmärkta artikel "Sverigedemokraterna, så funkar dom". Favorit i repris från Ordfront magasin i våras, nr 3/2010.
Annika Hallman

Nya numret ute!

2010-09-07T13:55:00.004+02:00

Det går ett spöke genom valrörelsen - som skrämmer alla partier! Göran Greider kartlägger fjäsket för den mystiska mittenväljaren som märkligt nog är höginkomsttagare, bor i storstan, gillar rut och inte ser längre än sin egen plånbok.
Det nya numret av Ordfront magasin kretsar kring valet. Förstås. Men vi belyser också en massa annat: Kajsa Ekis Ekman analyserar hur prostitution blev sexarbete, Daniel Berg beskriver hur världen är i händerna på finansindustrin, Anna Ringberg funderar över den fallerande psykvården och Marianne Steinsaphir söker upp ett stridbart Författarförbund.
Ute nu!
Annika Hallman

Ömsint om omsorg

2010-08-30T10:08:00.001+02:00

Så här i valtider när partierna trumfar över varandra i skattesänkningar kan man läsa Ragnar Thoursies sista diktsamling Sånger från äldreomsorgen (Bonniers) som kom ut förra hösten. Thoursie, som ofta kallades Folkhemmets Rimbaud – en syntes mellan Stagnelius och Sundbyberg – gick bort under sommaren, drygt 90 år gammal. Hans möte med äldreomsorgen skildras här i korta skarpa iakttagelser. Det är avklarnade, ömsinta bilder från en vårdvardag som inte så ofta skildras, vare sig i medierna eller i skönlitteraturen. Boken är tillägnad ”hemtjänstens tappra välfärdsarmé”. Läs den.

Annika Hallman

Utred Lundins krigsskuld i Sudan

2010-06-10T11:31:00.002+02:00

Nu har det sagts igen. Det måste en gång för alla göras en ordentlig utredning om vad det svenska oljeföretaget Lundin Petroleum egentligen gjorde och inte gjorde i Sudan åren runt millennieskiftet när de var verksamma i området.
Den här gången är det den ideella organisationen European Coalition on Oil in Sudan, ECOS, som i en rapport kräver att den svenska regeringen borde tillsätta en oberoende kommission som får utreda händelserna. Rapporten, som presenterades häromdagen, visar att det finns ett direkt samband mellan Lundin Petroleums verksamhet och upptrappningen av kriget i området. Precis det som Kerstin Lundell skriver om i sin bok Affärer i blod och olja, som kom ut på Ordfront tidigare i år, och i sin artikel i Ordfront magasin nr 2/2010 – där hon också ifrågasätter Lundin Petroleums vägran att svara på frågor kring övergreppen och folkfördrivningarna.
Som en följd av kriget i Sudan åren 1997-2003 dog omkring 10 000 människor och uppemot 200 000 tvångsförflyttades. Under åren 2000 till 2006 satt Sveriges nuvarande utrikesminister Carl Bildt i Lundins styrelse. Rapportens slutsats är att: ”Lundin Petroleum kan ha brutit mot internationell rätt genom att ha undvikit att agera, alternativt indirekt stött krigsbrott och brott mot mänskligheten.”
Dags att titta närmare på företaget, liksom på Carl Bildt.

Annika Hallman

Ship to Gazas svenskar i hamn

2010-06-01T12:11:00.003+02:00

Alla svenskar ombord på Ship to Gaza-konvojen rapporteras vara i land och oskadda (förutom att Dror Feiler ska ha fått en lättare ansiktsskada - fortfarande okänt vad som hände på den svensk/grekiska lastbåten "Sophia" där de flesta svenskarna befann sig.) Israeliska myndigheter har tagit iland alla i Ashdod där de "processerats". Tydligen har alla ställts inför samma val: omedelbar deportering till sitt hemland eller att ställas inför israelisk rätt. Det senare har kallats "långvarig process" och "komplicerat", i uppenbart avskräckande syfte. Personligt bekvämast är förstås att välja att få åka hem direkt, men dessutom förstås bekvämast för de israeliska myndigheterna. Enligt uppgifter befinner sig Mehmet Kaplan, Victoria Strand och Henning Mankell på väg till Sverige. Mattias Gardell och Edda Manga, som befann sig ombord Mar Marmara, där dödskjutningarna ägde rum, ryktas välja rättsprocessen.
Ifall detta stämmer lär det bli mycket besvärligt för dem - och för Israel. Vad ska de hitta på för åtalspunkter? (Närvaro på turkisk båt på internationellt vatten?) Hur ska de undvika att en rättsprocess inte blir annat än en plågsam förlängning av denna enorma PR-fuckup? Som jag ser det finns det två vägar att gå: koka ihop något med terrorism och sikta på att döma dem ganska hårt, eller snabbast möjligt förklara dem fria från brottsmisstanke, frige dem men förklara deras närvaro i Israel icke önskvärd. Jag tror på det senare, men å andra sidan trodde jag att Israel aldrig skulle använda öppet våld mot Ship to Gaza-konvojen heller ... Israeliska domstolar är dock inte israeliska armén, icke att förglömma.
/Johan Berggren

SVERIGEsabbarickeDEMOKRATERNA

2010-06-01T09:24:00.004+02:00

Lite i nyhetsskugga från Ship tp Gaza lägger Sveriges egen Åsa-Nisse-Sturmabteilung fram sin skuggbudget och nog ligger det ett mörker över den alltid. Likt populister i historien som bara är intresserade av att komma fram till maktens köttgrytor lovar SD vilt omkring sig utan att bekymra sig om att försöka få ihop ens en polityr av trovärdighet i plus och minus.
Skatterna ska sänkas, pensionärer och barn och vård och skola ska få mer. Och försvaret och rättsväsendet. Ös på bara!
Den källa ur vilket allena alla resurser ska ösas är rasism. Förlåt, avsky för andra än svenskar. Förlåt vansinnig övertro på vad ickesvenskar kostar svenskar. Invandringen kostar 78 miljarder, tippar SD. De kan ju användas till annat. Analysen som leder fram till denna kostnad är inte precis vattentät. Men som svar på kritik mot dess brister säger Ledare Jimmie att det ju inte finns några siffror, för ingen vågar räkna på det. Så att SD inte kan bevisa sin tes eller få ihop sin budget är inte deras fel!
("Skylla ifrån sig" tycks vara metoden, om "De andra ska bort" är grundideologin.)
SD har ingen aning och ingen intresse av nationalekonomi i någon tappning: de vill bara hitta ett berättigande för främlingsfrihet. Och i dessa ekonomistiska tider brukar pengar vara det tyngsta argumentet i alla sammanhang. Just därför faller också SD platt som en pannkaka i väljarnas ögon: utan inflöde av arbetande och skattebetalande människor till Sverige stannar landet - förstås. Minska konsumtionen, produktionen, utarma arbetsstyrkan ... ? Vansinne!
Förutom att det de föreslår är en fet spya på solidaritet och humanism.
Förutom att deras partistyrelse ser ut som militärligan.
Så är det helt tydligt att de inte har en aning om hur Sverige och världen fungerar idag.

Hallå, SD! 30-talet ringde och var alldeles gråtmilt: "Tänk att det fortfarande finns någon som håller fast vid de gamla idealen, tankarna ... snyft snyft ... " lallade 30-talet senilt i luren. "Vi ska inte ha nåt", sa jag och la på.
/Johan Berggren

Sofia i Ashdod

2010-05-31T16:07:00.002+02:00

Enligt israeliska militärens hemsida anlöper just nu det kapade svensk/grekiska fartyget Sofia in i den israeliska hamnen Ashdod. Ombord är bland andra Dror Feiler.
/JB

Mördare i Medelhavet!

2010-05-31T12:30:00.002+02:00

Man försöker fatta: Israel valde det allra dummaste och mest brutala sättet att bemöta Ship to Gaza - utom att kanske sänka de åtta fartygen rakt av. Nu på morgonen kommer larmrapporterna: Israeliska flottstyrkor har prejat och bordat Ship to Gaza-konvojen. På internationellt vatten. Och dödat upp till 16 personer ombord på båtarna. Skeppen går i nuläget inte att kontakta, men bogseras enligt uppgift mot den israeliska hamnen Ashdod.
Först, utan att sortera tankarna, tänker jag: "16 döda!?" och förstår inte hur det kunnat gå till? Att stoppa vanliga last- och passagerarbåtar med moderna krigsfartyg kräver ingen ansträngning, och går att göra med ett minimum av våld. De påståenden om att bordande israeliska soldater anfallits med yxor och knivar låter fullständigt barockt. Med den övermakt krigsfartyg och tungt beväpnade soldater besitter i en sådan situation är varje dödad civil ett mord.
Man kan försöka tänka sig skräcken ombord ett fullt kryssningsfartyg när soldater som just bordat öppnar eld: 16 döda och 60-talet skadade - ingen förlupen kula, utan ett fullskaligt eldöverfall. Ett brutalt massmord. Och helt onödigt.
Vi är nog många som äcklas, vreds, bestörta. De dödades anhöriga, vad ska de få för förklaring? Upprättelse? Vem ska utreda och döma i dessa mordfall? Kan EU, USA, Sverige låta Israel komma undan med detta?
Detta är totalt oacceptabelt. brott mot internationella lagar och precis vad det ser ut som: ett mordangrepp på obeväpnade människor av en nations officiella stridsmakt. Det är en krigshandling riktad mot civila. Det är en handling av en regim som tappat allt grepp för proportioner, rimlighet och internationella spelregler. Kanske är det delvis omvärldens fel: vi har låtit Israel komma undan med så mycket: Libanonkriget, Gazaoffensiven, utan mer än diplomatiskt gnäll, samtidigt som den interna paranojan i Israel ständigt piskas upp till nya höjder. Om man redan är övertygad om att hela världen är emot en, då är det ju inte så mycket som håller en tillbaka, så att säga.
Man trodde inte att de kunde gå så här långt. Men har man inte sagt det om Israel förut? Vad ska nu hända? Anfalla och döda turkiska medborgare på ett turkiskflaggat fartyg på internationellt vatten? Är inte Turkiet med i Nato? Konsekvenserna är oöverskådliga. En sak är säker: Israel skiter härmed officiellt i allt vad internationell opinion heter. Alla protester, påtryckningar, vädjanden från och med nu kan vara rätt säkra på att de uttalas för komplett döva öron. Det skär i hjärtat när jag tänker på alla stackars Israeler som verkat för sans och återhållsamhet, som längtat kompromisser och fred. Detta är deras nederlag bland många andras. Också förstås palestiniernas, igen. Detta är ett budskap från Israel till dem: ni ska inte tro att ni inte är isolerade, maktlösa, kontrollerade till 100 procent. Men inte bara ett nederlag för palestinierna: detta visar världen en skärva av den brutalitet som de ständigt får lida.
Jag försökte själv få en plats ombord något av skeppen, men det fanns inte så mycket plats för svenskar så i sista stund fick jag besked att snällt stanna hemma. Min plan var att rapportera från projektet, och inte alls bara okritiskt: jag och Ordfront magasin är inte en del av Ship to Gaza. Men idag står det rätt klart att mina skeptiska invändningar mot Dror Feilers (m fl) farhågor om öppet israeliskt våld bara vara rosafluffigt okunnigt trams. Hade jag velat vara ombord nu? Pappan och fegisen i mig känner nej tack och lov. Men journalisten säger "självklart". Och människan formulerar en något klumpig tanke, men förstå den rätt: Vi är alla ombord Ship to Gaza!
Våra hjärtan är med er, och våra förhoppningar om att ni är oskadda. Ni är solidaritetens hjältar, och ni har inte förlorat, men vunnit miljoners sympatier. Vi ska inte tiga.
/Johan Berggren

PS En sms-budkavle går just nu: kom till Sergels Torg kl 18 ikväll och protestera mot övergreppet på Ship to Gaza. Jag tänker gå dit. DS

Ship to Gaza, länkar.

2010-05-31T12:13:00.000+02:00

För den som vill försöka följa vad som händer:

http://www.facebook.com/pages/Ship-to-Gaza-Sweden/111981842175467?ref=ts#!/pages/Gaza-TV-News/119275738102852?ref=mf

http://www.livestream.com/insaniyardim

http://witnessgaza.com/

http://www.marinetraffic.com/ais/default.aspx?mmsi=239219000¢erx=34.04667¢ery=33.77537&zoom=10&type_color=7

http://search.twitter.com/search?q=%23flotilla

http://www.facebook.com/pages/Ship-to-Gaza-Sweden/111981842175467?ref=ts#!/pages/Gaza-TV-News/119275738102852?ref=mf

http://www.livestream.com/insaniyardim

http://witnessgaza.com/

http://www.marinetraffic.com/ais/default.aspx?mmsi=239219000¢erx=34.04667¢ery=33.77537&zoom=10&type_color=7

http://search.twitter.com/search?q=%23flotilla

Ship to Gaza, forts.

2010-05-31T11:56:00.005+02:00

Här är platser och tider till demonstrationer mot överfallet på Ship to Gaza:

Stockholm, Sergels torg kl 18
Umeå, Rådhustorget kl 18
Malmö, Gustaf Adolfs torg kl 18
Göteborg, Gustaf Adolfs torg kl 18
Uppsala, Stora torget, kl 17
Helsingborg, GA-torget, kl 18

Kom ihåg att våld är fiendens medel. Vi protesterar fredligt.

Svenskarna ombord på det turkiska skeppet där eldöverfallet skedde, Mavi Mamare, är Mattias Gardell och Edda Manga. Har inte kunnat få tag på några uppgifter om deras hälsotillstånd.
Återkommer när och om jag får reda på nåt nyttt.

Här länk till Mattias Gardells och Edda Mangas blogg.
/Johan Berggren

Mördare i Medelhavet!

2010-05-31T09:13:00.003+02:00

Jessika Gedins bibliotek

2010-05-20T12:55:00.008+02:00

Ordfront magasins biblioteksserie fortsätter. Berättelser om hur biblioteket förändrat och förändrar människors liv. Vi publicerar texter om folkbibliotek därför att vi oroas över bibloteksutvecklingen och för att vi anser att folkbiblioteken är en viktig offentlig institution där oövertänkta och alltför dramatiska förändringar inkräktar på det demokratiska uppdrag som vi anser vara folkbibliotekens. I en tid när läsförståelsen och läsundervisningen i grundskolan blir allt sämre, enlig en ny rapport från Skolinspektionen, så måste folk- och skolbiblioteken erövras igen och igen. Och det är på allvar. Bortom opportunism och politiska trender. Läs här Jessika Gedins berättelse.
Marianne Steinsaphir

Biståndet granskas i nya numret

2010-05-19T16:38:00.003+02:00

På dagens hearing i arr av folkrörelsebiståndsorganisationerna var det fullsatt och man fick hyfsat besked av partirepresentanterna om deras syn på biståndet. Även om jag kan hålla med en i publiken - Allianspartierna hade inte skickat sina starkaste kort. (Centerns representant förklarade till exempel något förvirrande att statliga verk kan vara en del av det civila samhället.)
En ännu klarare bild av hur biståndet mår idag får man av att läsa Carolina Jemsbys (hon skulle varit moderator på hearingen men var opasslig, Mats Wingborg hoppade in med den äran istället) stora granskande artikel om förändringarna i det svenska biståndet under Alliansen och biståndsminister Gunilla Carlsson. Japp, pinfärskt nummer ute nu.

Eu med inbyggda fel

2010-05-10T13:29:00.005+02:00

Det är dystra tider inom EU. Och vad den djupa krisen för Grekland för med sig för EU-samarbetet vet ingen. Läs Kent Wernes Ordfrontartikel från hösten 2009 om ett EU med "inbyggda fel".

Granskat kungahus

2010-05-07T16:30:00.004+02:00

Såhär inför den sista kvillrande månaden innan det stora bröllopet kan känns det här gamla men eminenta grävjobbet aktuellt igen, om vår blivande statschefs morfar.
Läs också Mattias Frihammars artikel Rojalistisk yra i Ordfront magasin
/Johan Berggren

Klicka om du bryr dig om Latinamerika

2010-05-06T14:21:00.002+02:00

Denna utmärkta rapportör från allt söder om USA rekommenderar jag till dina "bokmärken".
/Johan Berggren

Greider om Greider på nyhetskvarnen

2010-05-05T12:20:00.003+02:00

Jaha, så länkar man till Newsmill ... men kunde inte låta bli. Göran Greider liknar sig själv vid den galne vetenskapsmannen i Tillbaka till Framtiden-filmerna (frisyren om inte annat, förlåt Göran) recenserar sina recensenter är ganska självhyllande men ändå intressant och tankeväckande i sitt resonemang om glappet mellan politisk vision och verklighet som han försöker överbrygga i sin senaste bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Rubriken? Tja ... det är ju Newsmill.
/Johan Berggren

Kulturen ingen valfråga

2010-05-04T08:50:00.003+02:00

Nä, nä. Ingen kultur i oppositionens budget. Det är förbluffande svagt att inte ha en kulturpolitisk ambition, för hur ska man annars uppfatta denna påtagliga brist i budgeten. Att som Siv Holma (V) i Kulturnytt förklara det med att det är en vårbudget och att sådana inte brukar innehålla så mycket kultursatsningar, håller inte i detta läge. Självklart kan de rödgröna lägga vilken vårbudget de vill, med eller utan kultursatsningar. Trist att man valde en budget utan kultur.
Marianne Steinsaphir

Gratis på flödelsedan

2010-04-30T12:05:00.002+02:00

Hej Herr Bernadotte!
Som present från mig och hela Ordfront magasin får du idag ett gott skratt! Vassego!
/Johan Berggren
PS Vi ber dig att överväga möjligheten att abdikera. DS

Ett skepp - eller snarare åtta - till Gaza

2010-04-30T11:14:00.003+02:00

Ett mycket intressant folkrörelseprojekt är på gång, nämligen Ship to Gaza. Den som minns det lyckade Ship to Bosnia och/eller bekymrar sig för det mänskliga lidandet i Gaza, har all anledning att zooma in uppmärksamheten på detta!
/Johan Berggren

Ungerns val

2010-04-27T09:42:00.002+02:00

Ungern har röstat och högerextrema Jobbik har nästan var sjättte plats i det ungerska parlamentet, 47 mandat. Egen majoritet har det högerpopulistiska Fidez, 263 mandat I Ordfront magsin 4/2009 finns en aktuell artikel om rasismen mot romer i Ungern.

Muslimer och fobier

2010-04-23T10:17:00.014+02:00

Av många infekterade ämnen i den så kallade debatten är den om muslimer en av de mest känsliga. Alla vill ha ett "säg" om "saken". En del går ut som talesmän för denna enorma och amorfa grupp, andra gillar att tvärtom fast på samma sätt, uttala sig mot den som helhet. Folk som knappt kan hitta "m" i uppslagsboken uttalar sig tvärsäkert om "muslimska värderingar" d v s åsikter och handlingsmönster som sägs åtfölja den miljard som religiöst eller kulturellt på något sätt är muslimer. För att vara ärlig - tyvärr görs liknande tankevurpa av folk som sitter och knapprar ihop sina egna uppslagsböcker (som stämmer bättre med deras verklighet - hej Mohamed "Högerstollen" Omar.)
Om vi lämnar de fåtaliga, extremislamister och sverigedemokrater, därhän och rör oss mot bredare och mer politiskt sansade läger är indelningen ändå rätt hård, och ungefär enligt dessa linjer: är du borgerligt höger (hej Axess) tycker du att Ayaan Hirsi Ali är ett helgon och allt hon säger är sakrosankt och inbillar dig att islamisk terrorism är ett reellt hot mot Västeuropa. (För den som gillar sakargument, här är Europols statistik för terrorism i EU. Kolla sid 48 "Annex 4: Number of failed, foiled or successful attacks in 2006, 2007 and 2008 per member state and per affiliation". Fem islamistiska attacker i EU på tre år. Av 1570 totalt. ETA och Korsikanska separatister värst.)
Är du å andra sidan demokratisk vänster ser du den rasistiska islamofobin, dess likheter med klassisk europeisk antisemitism, men har också lite väl lätt att översläta (hej Andreas Malm) tocket som att Hamas faktiskt är riktigt obehagliga fundamentilistisk våldsdyrkande fascistoider.
Därför är det mycket skönt att läsa en etablerad liberal som tänker själv och säger ifrån, Isobel-Hadley-Kamptz står upp på Svt Debatt för äkta liberalt tänkande, och avstår från pantad gruppmentalitet, även när det kommer från "hennes egen" grupp. Good thinking!
/Johan Berggren

Fakta och fiktion om fri entré

2010-04-15T09:09:00.004+02:00

"Kravet på fritt inträde på statliga museer är heller ingen viktig kursändring. Bättre att göra riktade satsningar för att locka nya grupper, än att sponsra medelklassens sköna söndagar på Nationalmuseum."Så skriver Karin Olsson, Expressens nya kulturchef på sin blogg den 8 april, apropå oppositionens kulturpolitiska förslag. Det är svepande okunnigt och heller inte riktigt sant. Sanningen är nog snarare att medelklassen fått breddat sällskap.
Här några basfakta i ämnet fri entré på museer, hämtade från Kulturrådets utvärdering: "Museipersonalen kan också vittna om en breddad publik och många förstagångsbesökare. /.../ Undersökningsresultaten visar att det för en mycket stor andel, hela 58 procent av samtliga besökare,var besöket det första vid det aktuella museet. Helhetsmönstret från de undersökningsresultat som museernas själva refererar till i sina redogörelser indikerar också tydligt att museerna genom frientréreformen nått en ny och breddad publik."
Resultaten visar alltså att fler än medelklassen under en kort och lycklig period kunde spendera både vardagar och "sköna söndagar på Nationalmuseum". Kultur för alla, helt enkelt. Och det är faktiskt en kursändring som nästan liknar en valfråga.
Marianne Steinsaphir

Bokhandlarna minskar

2010-04-14T11:17:00.006+02:00

96 av Sveriges 290 kommuner saknar bokhandel, skriver Svensk Bokhandel . Det är utan tvekan ett fattigdomsbevis i ett relativt välmående land. Bra då att det finns åtminstone ett folkbibliotek i varje kommun med ett förhoppningsvis allsidigt urval. En smula betänksam blir man dock över hur bibliotekschefen i Filipsstad Jan Fröding, en av de kommuner som efter 172 år nu blivit utan bokhandel, yttrar sig. Redan innan nedläggningen handlade han på nätet för att det är billigare, privat gör han förstås som han vill. Tråkigare är kommentaren kring hur biblioteken gjorde sina inköp, för inte heller där ville man stötta ortens bokhandel och tycks inte bry sig om att den nu är nedlagd: "Det är beklagligt men betyder egentligen ingenting, eftersom vi är tämligen hårt bundna av upphandlingsavtal." Ursäkta, men en sån ljummen förklaring känns alltför litteraturpolitiskt naiv i dessa tider. Bibliotek och bokhandel är en bra kombination.
Marianne Steinsaphir

Hej då, Gunnar Ohrlander

2010-04-08T16:14:00.000+02:00

Upptäcker först i dag att journalisten och författaren Gunnar Ohrlander har gått bort under påsken. Åh nej, vad tråkigt. Han har liksom alltid funnits där, i olika gestalter. Som den satiriske Dr Gormander på kultursidan i Aftonbladet, som redaktör för Kungliga Bibliotekets tidning Biblis, som författare till en rad böcker genom åren, senast 2009 till debattboken om skolan, Den gudarna älskar. Om konsten att överleva som lärare. Och som journalist. Alltid lika välformulerad och rolig – en självständig tänkare som jag gärna läste. I Ordfront magasin nr 7-8/2002 medverkade han med artikeln ”Skål, tammefan” – en suverän genomgång av läget för den svenska alkoholpolitiken: ”lika tom som en urdrucken sjuttiofemma” – som det stod i ingressen. Jag skulle gärna ta del av fler sådana iakttagelser av Gunnar Ohrlander framöver. Vad synd att det inte går.

Annika Hallman

"Well it's their fault for bringing their kids into battle"

2010-04-08T09:51:00.006+02:00

Det ör svårt att hitta ord. Omöjligt att hitta rätt ord. Alla självgoda dussinnyliberala ledarskribentpolitruker med sitt automatiska USA-hyllande och enfaldigt enögda enkelspåriga skrivbordssätt att se världen borde titta. Om du inte är det titta bara om du har starka nerver.
Amerikansk attackhelikopterbesättning mördar kallblodigt civila. Helikopterns patrullvideo utlämnad genom Freedom of Information Act, läckt genom Wikileaks. Högteknologiska utrotningsredskap mot - ingenting. Kallas rättmätig strid, är mord. Framstår som det det är, Irakockupationens kärna; brutalt mord, totalt övergrepp. Vi kan se detta för att två Reutersmedarbetare är bland de som mördas - nyhetsbyrån har pressat på att få ut information. Man kan förstås kallt räkna med att detta är en av tusentals liknande incidenter, rutingöra i den del av världen där människor inte räknas som människor av Imperiets bödlar. "USA kan inte lämna Irak för de upprätthåller ordning." Här kan du se hur det går till.
Känner sorg och vanmakt och försöker att inte känna hat.
Se själv om du pallar.
/Johan Berggren

Kulturskola för "motiverade"

2010-03-31T10:18:00.006+02:00

Madeleine Sjöstedt (FP) Stockholms kulturborgarråd har ur solidarisk medborgarsynpunkt inte varit framgångsrik. Hon gör inga allvarliga försök att linda in budskapet, eller är det aningslöshet? När det gäller Kulturskolan, till exempel, är hon tydlig med sin inställning: "Vi tror inte att terminsavgifterna är något som hindrar den motiverade att söka sig till Kulturskolan". Skulle det ändå bli kärvt så "finns det möjlighet att få avgiften inkomstprövad, om man har mycket låga inkomster i familjen".
Det är fantastiskt (beklämmande) att läsa Sjöstedts indignerade bloggförsvar för en Kulturskola som höjt avgifterna och därmed uteslutit stora grupper, hennes resonemang för Sverige tillbaka till en tid där mindre bemedlade stod med mössan i hand, och i nåd fick sänkta avgifter för att gå i skola eller delta i andra aktiviteter.
Och hur en politiker 2010 på fullt allvar kan hävda att för den "motiverade" finns inga hinder är direkt egendomligt, det finns väl rätt mycket forskning som visar att både motivation och icke-motivation kan vara ärftligt. Motivation är med andra ord ett klent politiskt beslutsunderlag i detta fall. "Motiverade" ungdomar har säkert inga problem att hitta till Kulturskolan vare sig den har höga eller låga avgifter. Säkert finns det då också föräldrar som har möjlighet att prioritera så att pengarna räcker. Det är för de andra som det är problem.
Marianne Steinsaphir

Barnbokspris för fler

2010-03-25T09:58:00.020+01:00

Säkert är Alma-pristagaren Kitty Crowther värd ett pris, och inte vilket pris som helst utan världens största barnbokspris, 5 miljoner, exklusive administration,juryarvoden etc. Ett statligt sådant dessutom. Undrar alltid hur det känns för den borgerliga regeringen och kulturministern att år efter år sitta och administrera och betala ut pengar för detta barnbokspris till Astrid Lindgrens minne, instiftat av den socialdemokratiska kulturministern Marita Ulvskog. Nyligen hörde jag kulturministern i radio förklara varför staten inte kan stödja ett Jussi Björlingfirande i år. Då gällde plötsligt inte dom gamla vanliga klyschorna om att sätta Sverige på kartan. Men alla begriper ju att det är politiskt omöjligt att lägga ner Alma-priset. Det skulle vara ett slags helgerån på Astrid Lindgren. Alltså omöjligt - bara att bita ihop och betala. Och sedan hålla emot när det gäller andra jubilarer och ikoner.
Visst går det att glädja sig åt ett barnbokspris,barnlitteratur behöver i princip alltid uppmärksamhet och det står också i statuterna att "syftet med priset är att stärka och öka intresset för barn- och ungdomslitteratur i världen. Priset ska också stärka barns rättigheter på global nivå." Det är stora - och viktiga - ord. Och just därför förvånas jag varje år när detta pris delas ut: relativt lite uppmärksamhet, oavsett vem eller vilka det tillfaller. Ingår det inte i den dussinstora juryns arbete att förmå omvärlden att kasta ljus på barnböcker, barns läsning och tillgång till böcker? Vi vet att barns och ungas tillgång till böcker minskar - alltså borde detta pris vara ett gyllene tillfälle för barnbokssverige att samstämmigt ordna seminarier, demonstrationer, proklamationer, aktioner för barn och ungas tillgång till litteratur.
Och tycker man att svenska barns problem är allt för mycket av i-landsproblem så är det bara att ge sig ut i världen. Det saknas sannerligen inte bok- och biblioteksprojekt värda att uppmärksammas. Förra året fick Tamerinstitutet priset, det var riktigt glädjande.
Varför inte varje år dela dettta pris melllan en författare/illustratör och ett läsfrämjande projekt.
Marianne Steinsaphir

Varför så viktigt att utvisa?

2010-03-23T14:34:00.008+01:00

Människor utvisas i parti och minut från Sverige. Gamla, sjuka, barn, sådana med nära anhöriga - ut med dem. Reglerna är stränga, och reglerna följs strängt. Det handlar inte om att spara pengar - för verkställa en utvisning sparas inga medel, ett av de få områden i det nedskärande och bidragsfuskjagande nysverige i kristider där resurserna tycks oändliga - och inte ett endaste litet paragraftillägg får tolkas på annat sätt än hårdast möjligt.
Jag antar att dagens struktur är av exakt samma snitt och korn som gårdagens - då Barbro Holmberg (S) sa att det vore "en humanitär katastrof" om av konstant panik helt lamslagna barn (s k autistiska flyktingbarn) fick stanna. Alltså INTE om de utvisades utan om de fick STANNA. Med samma bakvända logik och tvärtom-humanism blir det väl en också en humanitär katastrof om Rim med familj fick stanna i Sverige. För att motverka tockna humanitära katastrofer måste vi helt enkelt offra barns liv, eller?
Vad beror strängheten på? Tror de politiker som bestämmer idag att de håller Sverigedemokraterna från köttgrytorna genom att redan nu implementera deras människosyn och politik?
Hemskt är det hur som, och jag kan bara hålla med frikyrkopastorn som säger till Nerikes Allehanda att det är dags för ett nytt Påskuppror.
/Johan Berggren

Lite värdighet är aldrig fel

2010-03-23T14:34:00.005+01:00

Det var skönt att vakna igår och höra att Barack Obamas sjukvårdsreform faktiskt hade röstats igenom under natten. Sedan attackerna från den amerikanska högern accelererat i styrka det senaste halvåret var jag faktiskt lite orolig. Och visst, det är möjligt att reformen är lite urvattnad, som en del hävdar. Men ändå! För första gången har USA nu fått en sjukvårdsförsäkring som omfattar ungefär 95 procent av alla amerikaner. Fram till nu har ungefär 45 miljoner människor i USA helt saknat försäkring. Det är klart att det är ett framsteg!
”Varför kan inte vi ha ett rättvist och solidariskt finansierat sjukförsäkringssystem som alla ni andra har?” frågade Michael Moore i sin film Sicko 2007. Filmen visade en grotesk och cynisk värld, så sorglig att jag ville gråta. Ändå gick jag liksom stärkt ur biografen då, peppad att försvara vad det är skattefinansierad vård faktiskt innebär: värdighet.
Vad roligt att amerikanarna nu har fått lite av den varan.

Annika Hallman

Svar till Redaktör Ernst.

2010-03-15T15:43:00.002+01:00

Detta är ett svar på kommentaren till inlägget om Rocky nedan.

Hej Tony Ernst!

Se där försvar genom motattack.
Eftersom du redan vet att Ordfront bär ideologisk pestsmitta så är det väl inte konstigt att du skriar som en arg åsna när dessutom din egen tidning får kritik från detta hemska håll. Ingen slump kanske dock att detta skriande också ganska effektivt döljer att du inte har något särskilt bra – om något – svar på den sakkritik jag framförde.
Genom att berätta vilken nedrig ideologisk etc svinpäls jag är, så tycker du att du slipper svara på varför du känt det vara nödvändigt att låta psykopaten Scheike få medieplats - för N:e gången i ordningen bre ut sig om sina hittepå-terapier som syftar till att snärja nya offer.
Det tycker inte jag. Men du visar att du är en chefredaktör värdig newsmill-erans slugger-debatterande! Nästa steg, Ernst, enligt denna formel, är att kalla mig nazist och hota mig med stryk. Fast på ditt eget underhållande sätt, förstås.
Du kommer vinna skrattarna. Du kommer få dunkar i ryggen. Du kommer fortfarande inte ha svarat på kritiken eller tagit det ansvar du har.
Det handlar inte om "socialistisk vänsteruppfattning" att tycka att man inte ska skönmåla sektledare, det handlar om allmän publicistisk hederlighet, som omfattar alla tidningar värda namnet från Svenska Dagbladet och Café till Arbetaren och Flamman. Det vet du också. Och sen spelar det ingen roll hur mycket du hatar mig eller om det stått en dum artikel i Ordfront magasin också. Eller hur?

Men du kanske vill verka i en annan skola - det låter nästan så. En där man svarar på kritik genom motkritik, om vadsomhelst, och ju mer irrelevant, desto grövre ska den vara.
En undermålig publistisk inställning.
Som det är synd att du har – ja, det vrålskrattar du förstås hånfullt åt och rå-skiter i att en kommunistfascistjävel som jag tycker – för jag tycker att Rocky magasin haft en bra ton och ämnesval i icke-seriematerialet med flera mycket kompetenta skribenter. Vore synd om det var på väg utför i nån slags skandalsökeri.
Vet inte varför du, som ändå lär veta en hel del om hur det går till i media, pallar med att påstå att kritik av en produkt är samma sak som att ”diktera villkoren” för den? (Måste bli jobbigt för era egna recensenter om du faktiskt tror detta.)

Det är bra att du försvarar din skribent, det är ditt jobb. Men jag är ganska säker på att både du och hon är ganska medvetna om att denna gången klafsade ni rätt rejält i klaveret – det händer den bästa, till och med Ordfront magasin vettu! – och då är det bättre, i det långa loppet, att krypa till korset, även om det kan kännas jobbigt i stunden. Take it from me: been there, done that. (Ska passa på att be henne om ursäkt för att jag kallade henne hjon. Det var onödigt, i affekt. Förlåt.)

/Johan Berggren, Ordfront magasin

PS Ta och tagga ner vad gäller de offer som HS har lämnat efter sig. Det är inte ämne för debatt. De är alldeles på riktigt. De uppgifter jag har, har förstås anmälts till polisen, lett till förundersökningar, etc etc. Folk har rest sig och gått vidare. Antagligen fnyser de åt er artikel, läser den inte om de får veta. Bäst så. En hel del om den skit HS gjort efter hans fängelsevistelse kan man ta reda på med hjälp av research, om man vill. Lyssna t ex på den radiodokumentären som SR gjort. DS

PS En sak till Ernst. Jag vill inte heller hittas död - inte ens med en Ordfront magasin i handen. Men vad sägs om att läsa en publikation innan du sågar den i dess helhet jäms med fotknölarna? Till och med jag - mitt vidriga kryp - hade hederligheten att göra det med din tidning. DS

Bra rutet om Rut och Rot

2010-03-15T13:01:00.002+01:00

Utmärkt att Lena Andersson på DN:s ledarsida i lördags redde ut en gång för alla vad avdraget för hushållsnära tjänster, Rut, egentligen handlar om: ”Nämligen det gamla klassamhällets mest emblematiska uttryck: att människor har tjänstefolk som utför ständigt återkommande arbeten som alla utom åldringar och funktionshindrade klarar att utföra.”
Varför lyckas inte arbetarrörelsens politiker förklara detta? Istället missar de gång på gång att göra det till en fråga om klass och jämlikhet, menar Lena Andersson.
Jag tycker i och för sig att man också kan diskutera varför vi ska ha Rot, alltså avdrag för hantverkstjänster. Men trots att många med alliansregeringen försöker likställa Rut med Rot så finns det en väsentlig skillnad, som också Lena Andersson påpekar: hantverksjobb är av en annan beskaffenhet än hushållssysslor, det krävs ofta en yrkeskunskap för att kunna utföra dem och de är tillfälliga, avgränsade uppdrag.
Om LO:s Wanja Lundby-Wedin hade läst Lena Anderssons krönika innan hon mötte folkpartiets Jan Björklund i en debatt om just Rut och Rot i Svt:s Agenda i söndags hade hon inte låtit Björklund göra Rut till en jämställdhetsfråga.
Annika Hallman

Rocky klampar i Scheike-klaver

2010-03-12T12:56:00.003+01:00

Bläddrade just igenom Galagoredaktionens ex av serietidningen/kulturmagasinet "Rocky" och tyvärr är det så som sagts mig: de serverar en mjukisintervju med Hans Scheike. Ännu en i en genom åren lång rad naiva och okritiska och föga researchkunniga "journalister" har gått på att intervjua Hans Scheike som en lite udda särling, vågad men harmlös. Elin Grelsson heter stjärnan den här gången. Hon borde skämmas.
I flera uppslag får Scheike med en av sina sidekick-kvinnor, Britta Sylvan, dra sina stories om terapi och kärlek och mys för Grelsson. Ja, en riktig "nyfiken på"-hemma hos-intervju får hon till, med lite spänning i.
Suck.
Vad Grelsson missar - eller väljer att bortse ifrån eller inte tro på eller snarare bara bry sig lite halvarslat om - är att Hans Scheike dömts för vidriga övergrepp - och utfört långt fler än dessa - på minderåriga. Jag har personlig säker kännedom om att Hans Scheike och hans kvinnor systematiskt värvat unga trasiga flickor och sedan grovt utnyttjat och förgripit sig på dem. Tänker inte bli mer detaljerad än så för att skydda min källa. Men detta är inga hemligheter. Hade Rockyredaktionen och/eller Grelsson orkat kolla lite bortom "Ääähh fan han e väl en skön snubbe ... fast lite läbbig asså ... " hade de fått reda på att Hans Scheike är en psykopatisk sadist som utfört systematisk våldtäkt och misshandel av mycket trasiga tonåringar. Eller kanske visste man det, men struntade i det för att få en pikant intervju? Grelsson skriver ju att hon är nära att kräkas av nervositet, och att hon sätter på sig skorna hemma hos HS med baken mot väggen. Ändå låter hon honom oemotsagd bre ut sin vanliga matta av förskönande skitsnack.
Visst, HS är som många psykopater mycket "karismatisk", och lyckas ju - tydligen fortfarande - charma folk. Hans två partner-kvinnor är hjälpredor i detta, medskyldiga offer/bödlar i ett very very sick beroendeförhållande. De är både behjälpliga i hans övergrepp, och i att tvätta hans image. Med jämna mellanrum hittar de också något hjon som kallar sig journalist på grund av det blotta faktum att dess texter publiceras som hjälper till med denna imagetvätt. Detta demonstreras pinsamt väl i nya Rocky. Vilket ansvar tar redaktionen och Grelsson för om någon ung trasig kvinna därute litar på deras överslätande artikel och närmar sig HS och hans hemska sekt i tro att denna sockrade vrångbild är sann?
Groteskt oansvarigt och så jäkla taffligt.
Vad blir nästa artikel i serietidningen som riktar sig till alla sköna hipsters därute? En tête-à-tête om barnuppfostran med Helge Fossmo? Eller har "Rocky" så pass mycket journalistisk ryggrad att det blir en rejäl -kritisk- uppföljning med vidhängande ursäkt till Scheikes offer?
Tills vidare avstår jag Martin Kellermans alster med avsmak.

/Johan Berggren

Minnena går inte att förinta

2010-03-10T13:06:00.008+01:00

"En dag tog Eva och jag mod till oss och frågade blockäldsten om vi skulle få träffa våra föräldrar snart. /.../Hon tittade konstigt på oss. Hade vi förlorat förståndet?Träffa våra föräldrar? Hon pekade bort mot en byggnad med en hög skorsten. Den spydde varje dag ut illaluktande rök över lägret.
- Där! Ser ni röken? Där har ni era föräldrar."
Orden träffar riktigt hårt, skär igenom sinnena, skär igenom alla böcker jag läst om förintelsen,andra världskriget, filmer jag sett, artiklar, olika vittnesbörd. På nästa sida en mittuppslagsbild föreställande "utsorterade kvinnor och barn", på väg till gaskamrarna. Svartvit bild, inte den bästa papperskvaliteen. Där står dom, barnen i olika åldrar, kvinnorna i olika åldrar.
Magda Eggens har återigen berättat den nödvändiga historien om nazisternas förintelseläger. Hon har skrivit flera böcker i ämnet och fått många utmärkelser för sitt arbete mot främlingsfientlighet, bland annat med ett omfattande resande i skolor.
Magda Eggens upplevde själv som ung nazisternas förintelseläger. Hon och systern överlevde men resten av familjen mördades. Efter kriget kom hon som 20-åring till Gislaved, och flyttade sedan till Stockholm där hon är bosatt och forfarande verksam.
I den helt nyskrivna och precis utkomna "Jag måste berätta" (En bok för Alla)beskriver hon sitt dramatiska liv. Boken vänder sig till 12-åringar och äldre.
Den här boken kostar 75 kronor, och ja, jag tycker den borde vara obligatorisk i alla skolor. En historia som på ett enkelt och klart språk, inte sentimentalt, inte uppgivet, förmedlar något av det allra mörkaste vår historia känner.
Det märkligaste kanske är att Magda Eggens förmedlar hopp, en tro på att en ung generation är budbärare för framtidens mångfald.
Marianne Steinsaphir

2010-03-08T12:16:00.002+01:00

O-grattis på dagen, kvinnor!

Förtrycket är monumentalt. Globalt, lokalt, privat, offentligt, o s v. Du vet det, jag vet det. Det står om det på många ställen, ur många perspektiv. Ursäkta om jag skippar att beskriva det här nu. Har gått igenom att par tre för många 8 mars för att palla, faktiskt. Vill gå vidare. Otålig. Diskutera strategi, medel, praktiskt förändringsarbete. Hur jämställer man? På individnivå, på samhällssystemnivå – och ja, dessa två är ack så intimt sammanlindade som vore de ranelidska älskande.

En gång för länge sedan var det en ”manlig feministdag” på Kafé 44, minns inte om det var 8 mars, men minns att Stefan Villkatt höll i det, och talade. Och minns vad han sa från talarstolen, något som går igen hos feministiska män även idag, och som jag alltid stört mig på. Han sa att jo, han var feminist och tog sitt ansvar på massa sätt MEN att det ändå inte vara bra för han fick FÖRDELAR av detta, d v s BERÖM och GILLANDE från andra feminister, framförallt kvinnor, och detta var INTE bra det borde han INTE ha, för då blev det ju ÅTER bättre att vara man. Vi män skulle vara feminister men inte yvas över det, menade han (och många med honom), inte söka någon fördel i detta, bara det moraliskt rätta.
BLÄÄHÄÄÄ säger jag om den inställningen. Jäkla lutteranskt askes-trams. Varför ska man inte vara stolt och söka stöd och uppmuntran (och ge) för sina moraliska och politiska ställningstaganden? Varför ska det vara fel av andra likasinnade, kvinnor som män som vem som helst, att ”belöna” sådana som de tycker handlar och tänker bra och viktigt?
”Ja, bra att du är feminist och tar halva föräldraledigheten och socialist och köper Fair Trade och snålar på koldioxid och gömmer flyktingar men jag tänkte för det inte behandla dig ett DUGG BÄTTRE än den här moderata horköpande vapenhandlaren som skrockande berättar om sin hemmafru, det skulle ju innebära att du fick FÖRDELAR SOM MAN” ... eller?
Klart som fasen att man ska ha fördelar för att man tar feministisk ställning – av sina kamrater! Belöningar! Beröm! Stöd! Precis lika självklart som att de som INTE gör det ska ha nackdelar! Skäll! Gnäll! Spö!
Piska OCH morot, kamrater! Ett exempel, den så kallade jämställdhetsbonusen som nu finns i föräldraförsäkringen (och som jag och min medförälder just erhållit en nätt dusör ifrån) är naturligtvis helt rätt. Belöna! En liten piska på det bara – kvotera föräldraförsäkringen – så ska ni se på resultat.

Det andra jag ville höspla ur mig denna ambivalenta dag (minns en gammal skämtteckning: ”Klart du också ska ha en egen dag, gubben” säger en patriarkal vit man sittande i en fåtölj flankerad av en fru och en hund – till hunden) är det internationella läget. Kvinnor behandlas som andra – eller typ tredje – klassens medborgare – om ens medborgare, i stora delar av världen. Besökte just Tunisien där machismon och mansdominansen överallt – särskilt i det offentliga livet (såväl politik som gatuliv) är bedövande och bedrövande. Låt mig påpeka att det inte (bara) handlar om religion – även om de stora religionerna är systematiskt kvinnoförtryckande och nedvärderande, låt oss inte sticka under stol med det – utan om kultur. De sekulära tunisierna är nog så patriarkala som de mer religiösa. Dessutom kan man jämföra med Malaysia, ett ännu mer muslimskt land än Tunisien: där syns och verkar kvinnor i mycket större utsträckning i alla sorters offentlighet.
Det handlar också om modernitet och demokrati/hierarki. Ju mer hierarkiskt och ofritt ett samhälle, desto värre tenderar det att vara för kvinnor – i alla klasser. Med undantag. Som i Tunisien. Där finns en smal överklass/övre medelklass, främst i storstäderna, där de välbesuttna kvinnorna ofta är friare, d v s kan göra yrkeskarriär, inte klär sig muslimskt traditionellt – men är ändå givna en underordnad roll: ska vara ”kvinnliga” läs: våpiga, sätta familjen först etc. En snabb avstickarreflektion: vi reagerar starkt på slöja, huvudduk etc, men ta en koll på västerländska ”påbudet” om kvinnlig utstyrsel: kort kjol, snäv klänning, höga klackar, smink: handikappande kläder, döljande/maskerande attiraljer … ok skillnad på tvångsnivå, men annars hur frigörande är vårt ”kvinnomode”?
Globala läget, ja. En svaghet hos dagens feminism – liksom hos dagens vänster – är bristen på internationell solidaritet. Förlåt den säkerligen osmakliga eller vad vet jag liknelsen, men om de som behandlades som de gör idag i säg Tunisien då då, var svarta afrikaner och inte kvinnor, och de som hade det bättre, fick vara ute på gatan ensamma, sitta på caféer, vara politiker etc, var de mer ljushyllta, då skulle det nog kallas t ex APARTHEID och protester sanktioner och yada yada (och som sagt då är Tunisien ingen värsting i sammanhanget, låt mig nämna hela världens Bästa-Kompis-Land Saudiarabien med sin fina olja och sin förmedeltida kvinnobehandling) men nu råkar de förtryckta tunisierna vara KVINNOR och då: jaha jaha så synd men så har det alltid varit och ho hum är det inte 9 mars snart?
Denna brist har jag skrivit om förut. Internationell solidaritet och att genomskåda hur kvinnoförtryck sitter ihop med annat förtryck är A och O för att framgångsrikt och genomgripande bekämpa det globala patriarkala förtrycket. T ex visst spraya gärna ner porrifierande lookistiska H&M-annonser, men glöm för den skull inte bort, eller rättare sagt; hämta extra kraft i protesten hos, det faktum att de som tillverkar fotomodellernas spetstrosor är underbetalda (GROVT underbetalda) unga kvinnor i sweat shops i Kina.
(Några av världens skarpaste makroanalytiker, som Amartya Sen, har kartlagt hur kvinnomaktstärkande, demokrati och ökad välfärd hör intimt samman. Allt hänger ihop, det personliga är politiskt, och politiken påverkar individer.)
Vet inte var jag landar riktigt. Jo: maktanalys ger direkt vid handen att feminismen är ett av de stora frigörelseprojekten, som åstadkommit massor (en annan kliché som jag avskyr är att ”ingenting har hänt” – nähä så hundra års kamp har varit totalt verkningslös … varför då kämpa?) men också har massor kvar; både att försvara de segrar som gjorts (t ex aborträtten som angrips över hela världen, också i EU (se Polen), och för att fortsätta befrielsen. Men denna process hotar att avstanna om vi inte ser hur detta förtryck sitter ihop med andra, som det kapitalistiska, det odemokratiska, det nykoloniala och så vidare: med att stirra sig blind på antal styrelseplatser till exempel … visst kan vi befria några strata rika kvinnor delvis, som i Tunisien, men vilket otillfredsställande och halvarslat slutmål!?

Slutligen: inga gratulationer på kvinnodagen (som i många länder; en ros och slippa disken ikväll, 8 mars som en sorts andra mors dag) men ett solidariskt kampvrål: AVANTI! Vi har vunnit mycket mark, vi kan och ska vinna mycket mer.
/Johan Berggren

Skolbibliotek för alla

2010-03-03T10:09:00.004+01:00

Så är äntligen skolbiblioteken på väg att baxas in i skollagen. En välkommen och mycket viktig reform. Ett skollagsförslag som ironiskt nog fått kritik av lagrådet för att det har så luddiga formuleringar att vissa rent av kan uppfattas som om de strider mot grundlagen. Det är naturligtvis inte bra alls, särskilt dåligt är det för skolbiblioteken, som redan, definitonsmässigt har en svajig position. Vad är egentligen ett skolbibliotek? Det tål att tänkas på, blötas och stötas.
Om lagförslaget tas i riksdagen så ska det vara genomfört 2011.
Samtliga skolor omfattas av lagförslaget, såväl friskolor som kommunala. I dag saknar cirka 250 000 elever skolbibliotek, eller en tredjedel av landets skolor. Bedrövligast är det i friskolorna men även kommunala skolor kan ha sparat in på sina skolbilbiotek.
När nu skolbiblioteken skrivs in skollagen blir rektor den som har ansvaret.Sedan blir det Skolinspektionens sak att att se till att skolorna uppfyller kraven, samt att tolka vad ett skolbibliotek är. Men det är helt uppenbart att det inte är några böcker i ett överblivet rum, utan en gemensam och viktig pedagogisk resurs.
Jag utgår från att det också ska finnas utbildade bibliotekarier på plats.
Regeringen räknar med att reformen kommer att kosta cirka 25 miljoner per år. Värt vartenda öre, tror jag.
Marianne Steinsaphir

Obekväma sanningar

2010-03-02T10:14:00.004+01:00

Gårdagens ABF-seminarium om de stora vinster som tas ut i vård och skola, var fullsatt och engagerat. Frånsett övervinsterna så var den stora frågan hur man når ut i media med "obekväma sanningar". Förklaringen vet vi, borgerliga media dominerar, men svaret...? Men man kan väl inte annat än beklaga att sossepressen i princip har lagt ner. Om moteld inte anläggs så kommer regeringen Reinfeldt att dundra på.
Redaktionen

Litteraturpolitik för framtiden

2010-02-26T09:35:00.003+01:00

Inhyst bland portfölj- och koffertmodeller, i ett kulturutredande som aldrig tycks ta slut, men på ett märkligt sätt ändå tycks sakna konkret vilja känns det rätt härligt att ta del av Författarförbundets Litteraturpolitiska plattform. Retorik är ersatt av konkret vilja. Här vill man bland mycket annat satsa på bibliotek i alla former, nå ut. Om det sen ska förpackas i koffertar, portföljer, necessärer, eller rent av i tygkassar går det nog att komma överens om. Men först måste man vilja något - och det vill Författarförbundet.
Marianne Steinsaphir

Bibliotekarierna ska bokprata

2010-02-25T09:54:00.005+01:00

Stockholms stadsbibliotek går från klarhet till klarhet. Nyligen meddelades i SVT:s regionala nyheter att bibliotekarierna slutar med bokprat i skolklasser. I stället ska lärarna få bokprat. Att som bibliotekarie avhända sig den direkta kontakten med barn och unga verkar, med förlov sagt, korttänkt; Ett skäl är naturligtvis att bibliotekarier förhoppningsvis har "bokpratskunskap", vilket borgar för kvalitet, som de borde direktförmedla och vidareutveckla; att skolklasser inte bara är bokpratslyssnare i dag utan också morgondagens läsare, biblioteksanvändare och lånare. Ytterligare ett viktigt skäl är att bibliotek, inklusive personal, är en positiv "frizon". Detta är omvittnat många gånger i olika undersökningar som en viktig del för trovärdigheten, och barn är inga undantag.
Att döma av rätt många undersökningar och artiklar verkar dessutom inte lärarna stå utan arbetsuppgifter, att de nu ska få ännu fler av en yrkeskår som rimligen borde se just bokprat som en av kärnverksamheterna, är beklagligt och obegripligt.
Marianne Steinsaphir

Afrika och Kina, nykolonialism eller framtidsinvesteringar?

2010-02-24T11:31:00.005+01:00

Till och med när spralliga nyliberaler drar sitt mantra "allt blir bättre och bättre hela tiden" brukar det komma ett snabbt "host ... förutom i Afrika då hm ja."

Men problemkontinenten kan mycket väl också vara framtidens vinnare, fick jag lära mig när jag i torsdags deltog i ett seminarium på ABF med rubriken "Kolonialismens nya ansikte och BRIC-länderna i Afrika". Det arrangerades av Solico, och jag och Daniel Berg var inbjudna tack vare vår artikel "Kolonialismens nya ansikte" i OM 6.09. Jag fick dessutom den något jobbiga - hann inte förbereda mig i mer än fem minuter - äran att vara moderator. Övriga inbjudna var André Hombessa, ambassadör för republiken Kongo, och Joe Frans, f.d. riksdagsledamot, ordförande i Forum Syd.

Det var fullt, kanske 60 personer i publiken, extra roligt för seminariet blev mycket bra. Daniel B och i viss mån jag pratade först, och då mest om Kina och arabstaternas så kallade land grabbing, det vill säga de uppköp av kolossala landområden för jordbruk som dessa nationer gör i Afrika. Ett förfarande som förstås också västbaserade storföretag sysslar med, och som har ökat enormt de senaste åren. Detta på grund av att Kina och länder som Saudiarabien har enorma reserver med USA-dollar - Kina för att de köper upp dollar för att hålla upp växelkursen för att hålla sina egna industrivaror billiga och därmed produktionen igång, arabländerna för att de sålt och säljer sin olja i dollar. När USA:s och världens finanser nu svajar, vill man gärna omsätta sina skakiga dollar i mer varaktiga värden, såsom jordbruksland. Detta är också något som arabländerna har mycket ont om, och Kina får allt mindre av, i takt som behovet ökar - storstäderna växer och sväljer odlingsarealer, samtidigt som dess invånare efterfrågar allt mer raffinerade matvaror - kött och mjölk istället för spannmål.

De stora landuppköpen i Afirka kan också ses som ett vikande förtroende för "globaliseringen" i marknadsliberal mening, framhöll Daniel Berg - som blivit mycket bra föreläsare sen han började på ekonomhistoriska institutionen i Stockholm - eftersom det betyder att staterna inte litar på den globala fria marknaden att förse dem med de matvaror de behöver. Istället säkrar man tillgången bilateralt.

Daniel liknade utvecklingen vid den senaste globaliserade perioden i historien 1870 cirka - 1914, och hur den havererade i resursgrabbande och sedan första världskriget.

Ambassadör Hombassa föreläste via en skicklig tolk, hans beläsenhet och pedagogiska anslag gick inte nämvärt förlorade. Han berättade om Kinas unika förhållande till Afrika: sedan 50-talets avkolonisering har Kina varit närvarande, med utsträckt hand. Redan i konferensen i Bandung 1955 grundlades kontakterna mellan det postkoloniala Afrika och Kina. Då handlade det om att Kina ville ha politiska vänner, för bland annat positionering gentemot Taiwan i FN.

Han påminde också att Europas roll som dominerande världsmakt är en parantes i den stora historien - det är Kina som är detta i normala fall - och på god väg att återställa detta tillstånd. Han drog upp linjerna för Kinas stora och konsekventa och långsiktiga engagemang i Afrika. Man köper inte bara upp land och råvarutillgång, man bygger infrastruktur också, vägar och järnvägar - som verkligen behövs. En av anledningarna till svält är att man inte kan flytta och förvara jordbruksprodukter på ett effektivt och adekvat vis.

Kina förser också afrikanerna med produkter, mycket billigare än de europeiska. Men, varnade han, afrikanerna är varse att Kinas generositet har en tendens att liksom återvänder till Kina, man är väl medvetena om att kinesernas investeringar görs för Kinas skull för ögonen. Att de använder nästan bara kineser till sina byggen är också ett stort problem - afrikaner behöver arbetstillfällen. Nu exporterar kineserna till och med straffångar att arbeta på sina afrikanska egendomar.

Något annat som kan vara ett problem, framhöll ambassadören, beroende på hur man ser det, är att kineserna inte lägger sig i politiken. De gör affärer med den som har makten, diktator eller demokratiskt vald ledare, ställer inga villkor på mänskliga rättigheter eller dylikt. De är i Afrika för att göra affärer - frågan är om afrikanska folken klarar att dra nytta av detta, potentialen finns onekligen, eller om man blir utnyttjad.

Framtiden är oviss - men man ska komma ihåg att Afrika är den yngsta kontinenten: hälften av invånarna är under 25 år. Det betyder att de har framtiden för sig: det demografiska åldrande problem som idag Väst och Japan brottas med, kommer Kina få på halsen runt 2030: då kan Afrika vara i sin demografiska blomma - om vi under detta årtionde kan få bukt med familjepolitiken.

Joe Frans fyllde på med djupa kunskaper och personliga erfarenheter av affärs- och medborgarliv i Afrika. Han framhöll det filosofisk-etiska problemet med att vara allmänt emot kineser som flyttar till Afrika - om man samtidigt tycker att afrikaner ska få kunna flytta till Europa. Han berättade också om varför kineserna är så framgångsrika och lockande för afrikanerna: en viktig faktor är att man vet vad man får. När EU föreslår en affär, kommer en delegation med 30 advokater och ett kontrakt på 100 sidor. Många gånger blir förhandlingssvaga afrikanska nationer överkörda och helt enkelt lurade. Kineserna kommer med en advokat och ett kontrakt på 2 sidor. Kineserna är raka, och dessutom extremt långsiktiga. I jämförelse med andra lånegivare, som exempelvis Världsbanken, är de mycket långfristiga, avbetalningarna är på 30 år istället för 5-7. Detta lockar naturligtvis makthavare.

På medborgarnivå är de billiga kinesiska varorna - som motorer och dylikt - ofta de enda vanliga afrikaner har råd med. Arbetstillfällen skapas - även om på sina håll lokala entreprenörer, som byggherrar i Namibia, är mycket upprörda över att bli utkonkurrerade av kinesiska företag.

Frans tillade att på storpoiitisk nivå har Kina lyckats med något som Afrikanska Unionen inte lyckats med på 40 år - samla alla de afrikanska statscheferna på en enda konferens - för 3 år sedan i Peking. För att göra den nya vågen av investeringar/uppköp i Afrika till något positivt för de vanliga afrikanerna efterlyste Frans framförallt ledarskap från afrikanskt håll: med svag ledning och lättkorrumperade administrationer får de afrikanska folken sällan fördel av de avtal som sluts.

Efter en timmes föredragande blev det kunniga publikinlägg, frågor och livlig diskussion.

Bland mycket som sades några saker som stannat i mitt huvud: Afrika är förstås perfekt för investeringar i solenergi, men europeer är mycket avvaktande om inte direkt avvisande till sådana projekt. En annan: i vissa fall kunde nog ett otroligt kostnadseffektivt bistånd till ett afrikanskt land vara en förhandlingsdelegation: 20 erfarna internationella affärsjurister som hjälpte till när Kina, Sydkorea, Saudiarabien - eller varför inte Lundin Oil eller Monsanto - kom med sina propåer om uppköp.

/Johan Berggren

Slumpmässig kultur

2010-02-23T16:16:00.005+01:00

Om man ser till mängden kulturutredningar så toppar denna regering. Välvilligt tolkas det givetvis som riktigt stort kulturintresse. En mera njugg tolkning är att man nu sätter ner foten och avskaffar målet att motverka ”kommersialismens negativa verkningar”, en gång för alla. Utredaren Chris Heister lämnade i tisdags över ännu en utredning till kulturministern. Föranledd av den stora Kulturutredningens så kallade portföljmodell, som i korthet går ut på att regionerna får egna pengar som sedan fördelas utan större inblandning från staten. Denna portföljmodell avskaffade i princip Kulturrådet.
I den nya utredningen, Spela samman (SOU 2010:11), får Kulturrådet upprättelse och utökad roll. Det betyder inte att regionerna får minskad betydelse i kultursverige, tvärtom ska det vara helt genomfört 2015. Skåne, Västra Götaland, Halland, Gotland och Norrbottens län börjar och redan i år föreslår utredningen att dessa län ska inleda en dialog med Kulturrådet. Landstingen ska upprätta regionala kulturplaner, utifrån dessa kulturplaner fattar sedan Kulturrådet beslut om huruvida det ska bli några pengar eller inte. Om ja, fördelas sedan statsbidraget till regional och, i förekommande fall, kommunal kulturverksamhet av landstinget. Känns dessvärre rätt slumpmäsigt, det gäller att bo på rätt plats med rätt politiker.
Utredaren betonar att ”armlängds avstånd” ska hållas, en god kulturpolitisk käpphäst som i princip innebär att politikerna inte ska lägga sig i de konstnärliga besluten, något som, i den nya utredningen, Kulturrådet borgar för.
Samtidigt, från en annan planet, höll jag på att skriva, betonar kulturministern: ”Kulturen tar också allt större plats i regionernas utveckling.” Att ”regionutveckling” går hand i hand med armlängds avstånd är ju inte helt säkert.
En komplikation som tidigare diskuterats är att det kräver rätt stor kunskap inom de enskilda landstingen för att föra fram en mångfacetterad kultur. Detta problem kvarstår – dålig kulturplan inga pengar. Alltså kan kompetensen behöva stärkas i en del regioner.
En ögonbrynshöjare i sammanhanget är att Stockholm inte exkluderas utan kommer att ingå i den samlade regionmodellen. Något som Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) är kritisk till.
Marianne Steinsaphir

Inte ok, Ewa Björling

2010-02-23T15:25:00.004+01:00

Undrar om handelsminister Ewa Björling vet vad det står på regeringens egen hemsida om mänskliga rättigheter?
Det verkar inte så.
Annars skulle hon väl inte hjälpa det statliga svenska Rymdbolaget att kränga sin flygburna övervakningsteknik till Libyen så att landet lättare kan spåra flyktingar till havs.
I höstas reste Ewa Björling till Libyen med en stor handelsdelegation med svenska företag. En SVT-reporter följde dem i spåren för att se hur vår regering fick ihop det där med handel och mänskliga rättigheter.
Libyen har knappast gjort sig känt för en flyktingvänlig politik – de har till exempel aldrig undertecknat FN:s flyktingkonvention. Så om den svenska regeringen medverkar till försäljningen kränker faktiskt Sverige flyktingars mänskliga rättigheter, påpekar bland annat Amnesty. Rätten att söka asyl finns uttryckt i artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och i EU-stadgan om mänskliga rättigheter – något som också står på den svenska regeringens hemsida.
Inte ok alltså, Ewa Björling.
De som missade det utmärkta reportaget av Stina Blomgren på SVT:s Korrespondenterna i början av februari kan se det igen på SVT Play.

Annika Hallman

Skuggutredningen

2010-02-21T18:00:00.001+01:00

En annan kulturpolitik är möjlig.

Barn i vår tid

2010-02-21T15:43:00.003+01:00

"Klyftorna mellan dem som har och dem som är utanför har blivit mer och mer synliga". Nej, det är varken kulturministern eller Lars Ohly som säger detta. Det är Daniel Sachs, styrelseordförande i Gertrude och Ivar Philipsons stiftelse, tillika vd i invenstmentboloaget Proventus, som bl a håller Magasin 3 och Judiska Teatern under armarna (DN 21/2). Han uttalar sig apropå att stiftelsen nu ger fem miljoner till forskning och utbildning på temat "barn, kultur, integration". Rätt slant på rätt projekt och rätt analys. Tidigare har stiftelsen bland annat givit pengar till Livstycket i Tensta och Bokjuryn.
Allt är bra. Min stora förvåning gäller snarare att Kulturutredningen tilläts "glömma" barnen och integrationen.
Marianne Steinsaphir

Ta ton: Aaadjööö lilla fisk!

2010-02-18T10:55:00.005+01:00

Vi lever i en tid av massdöd. Alltså rent biologiskt, det har funnits nåt halvdussin sådana perioder i livets långa historia. De har haft olika orsaker, som till exempel stora meteornedslag. Vår tids orsak är människan. Arter dör ut i rask takt sedan vi blev många, turborask sedan vi började använda fossila bränslen att boosta vår teknik med. Människopåverkad artdöd kan te sig på flera olika sätt, ofta är den en kombination av olika mänskliga aktiviteter. Miljöpåverkan är kanske den största: människan ändrar (förstör) en biotop så pass mycket att de livsnödvändiga förhållandena för en art försvinner. En annan är jakt. Vi har jagat och jagat och jagat. För mat. Jodå. Men mycket mer. Dels för status: en storjägare är nåt att vara - Buffalo Bill! Kapten Ahab! Hemingway!

Men det som gör jakten så skadlig sedan länge är att bytet går göra till en vara. Elfenbenet är värdefullare än guld. Noshörningshorn inbringar 100 gånger högre pris per viktenhet än Viagra, osv.

Den byte-vara som är hetast sedan länge lever dock - kanske inte så länge till - i haven. I-ländernas fiskeflottor får allt bättre instrument och verktyg, subventioneras kraftigt, samt att vi dessutom köper upp fiskerättigheter från fattiga länder. Överutnyttjande som normalen, regeln ger utrotning ganska snabbt. Facit finns utanför Newfoundland, sedan medeltiden - eller förstås sedan mycket längre - världens torskrikaste vatten, numera torsktomt, utfiskat, slut.

När forskarna slog larm om Newfoundland - vilket de gjorde - vad gjordes då? Försök till kvoter, begränsningar i fångsstorlek, skonsammare fångstverktygslagar, nånting sånt? Nej, man ökade antalet båtar, fiskfabriker etc för att "passa på" - den begynnande knappheten drev nämligen upp priset, så torskfisket hade aldrig varit lönsammare!

Samma onda cirkelresonemang drabbar idag tonfisken. På randen till utrotning på grund av alltför hårt fiske alltför länge, betingar den idag rena ädelstenspriserna - har aldrig varit mer lönsamt att fiska tonfisk! Så säg adjö till världshavens snabbaste firre, den torpedformade, fantastiska kungen av benfiskar! Just för att vi älskar den så mycket måste den utplånas! Snacka om kärleksbudskapet komplett perverterat. Men en sak kan man glädjas åt i historien: fisket är fritt. Aaah ... Frihet!

/Johan Berggren

Rätt Sida

2010-02-18T09:33:00.003+01:00

I takt med att biståndsminister Gunilla Carlsson aktivt, och offentligt läxar upp Sida, blir deras tidning OmVärlden bara bättre och bättre.

Miljardvinst i skola och vård

2010-02-17T16:33:00.002+01:00

Oj, det blev en het debatt om miljardvinsterna inom vård och skola i Studio Ett, apropå artikel av Kent Werne i det helt nya numret av Ordfront magasin. Att det skatteplaneras bort stora vinster till skatteparadis, till exempel, det ville inte Tomas Idergard prata om.
Marianne Steinsaphir

Miljardvinster i vården

2010-02-17T09:54:00.004+01:00

Kent Werne i Studio Ett i P1 i dag, med anledning av den avslöjande genomgången av de privata vårdbolagen han gör i det Ordfront magasin som just anlänt från trycket och snart landar hos alla medlemmar Det blir gamle Muf-ordförande och den på Timbro ansvarige för välfärdsfrågor Thomas Idergard och Ulla Andersson (V), ekonomisk/politisk talesperson. Det kan bli hur intressant och upprörande som helst, om hur och varför, och på vilket sätt man bör/ska/får ta ut vinst på skattemedel som avdelats till välfärd. Och det handlar om miljarder, och det handlar om skatteplanering, och det handlar om en osolidarisk välfärd där skolor,vårdbolag och riskkapitalister sitter i samma båt. I dag i Studio Ett 16.15.
Redaktionen

Blod och olja

2010-02-16T09:33:00.004+01:00

I dag utkommer Kerstin Lundells bok "Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika". Det är inte oproblematiskt att Sverige har en utrikesminister som varit lobbyist åt oljefamiljen Lundin. "Somliga fläckar är svårare än andra att tvätta bort. Olja och blod hör till den kategorin", skriver Per Svensson i Sydsvenskan. I morgon är det utrikespolitisk debatt i riksdagen och Carl Bildt navigerar fram Sveriges utrikespolitiska kurs. Vi är nog många som uppmärksamt kommer att lyssna på vad han säger - och vad han inte säger.
Läs också Kerstin Lundells debattartikel i dagens Expressen.
Marianne Steinsaphir

Bokslut

2010-02-15T16:09:00.003+01:00

Missa inte seminariet om Bokslut Reinfeldt ikväll kl 18.00 på ABF-huset i Stockholm!
Redaktionen

Utveckla skolbiblioteken

2010-02-15T11:46:00.005+01:00

Christer Nylander (FP), vice ordförande i kulturutskottet, oroas med rätta över att "framför allt unga killar läser mindre skönlitteratur", Aftonbladet debatt. Han är också bekymrad över att det finns tydliga sociala skillnader i läsandet. Samlad forskning har otaliga gånger visat att läsning förbättrar såväl skolresultat som den språkliga utvecklingen. Däremot visar ingen forskning, veterligt, att läsaren också blir en bättre människa. Men det vore en bra bonus.
Christer Nylander resonerar klokt och jag stödjer helhjärtat hans uppfattning om läsningens positiva effekter, också för demokratiutvecklingen. Han föreslår en rad åtgärder av vilka idén om en litterär kanon i skolan känns minst viktig och tillsättandet av en bred utredning om bokens och läsningens ställning mest viktig. Han skriver: "...hur man ökar intresset för läsning, hur författarnas situation kan förbättras, hur kvalitetslitteraturen får bättre spridning och hur skönlitteratur får en mer naturlig plats i skolans undervisning". Det är bra! Ganska ofta har Folkpartiet vettiga åsikter om kultur och litteratur. Frågan är bara varför man inte genomför sin politik när man är i regeringsställning? Visserligen är skola, skolbibliotek och folkbibliotek kommunala. Men lite konstigt blir det allt att vice ordförande i kulturutskottet i en regering där partikamraten är utbildningsminister föreslår och debatterar som var man i opposition. Vad hindrar folkpartiet att så här i elfte timmen, dessutom efter en hel Kulturutredning, genomföra förslagen?
Ett bra exempel är förslaget till ny skollag, alla skolor ska ha ett bibliotek. Utbildingsminister Jan Björklund har gissningsvis varit pådrivande. Men det blir ett halvfärdigt förslag om ingenting sägs om vad ett skolbibliotek ska vara. Sätt styrka bakom orden och våga tala om kvalitet och utbildade bibliotekarier, lagstiftning. Ett skolbibliotek är en resurs och läsande barn och unga en ännu större resurs.
Marianne Steinsaphir

OLM och Ivar Lo-Johansson

2010-02-15T00:41:00.002+01:00

"...Ivar Lo-Johansson citeras i en artikel: "För att förändra samhället är litteraturen den mest effektiva av alla konstarter." OLM håller den gamla drömmen levande." (Jenny Tunedal i Aftonbladet)
Beställ Ordfronts litterära magasin du med!

Barnkorståget

2010-02-14T09:03:00.000+01:00

Så genialt av Orionteatern att spela Brechts Barnkorståget direkt efter Mor Courage. 150 "riktiga" barn framför den svåra texten om "Polen trettionio / ..../ Bland brinnande husruiner barnens föräldrar försvann..." Vad kan det bli annat än starkt. Och en påminnelse om hur teater kan spelas i en tid som, konstigt nog, behöver ständig påminnelse. Mor Courage, hon köpslår och förlorar sina barn och sin själ. Någon gång rycker hon till inför ondskan men annars är det business as usual. Hon är inte något undantag - då eller nu. Och barnen är inte heller några undantag - då eller nu.
För detta förtjänar Orionteatern en riktigt stor kulturbonus från Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP), som ju gillar bonusar. Varför inte dela ut den under Stockholms Kulturnatt för att markera att det inte är kulturskymning.
Marianne Steinsaphir

Fattigdom i Diplo nr 6

2010-02-11T11:02:00.000+01:00

Snacka om simultankapacitet här på Ordfront magasin. Samtidigt som nya numret av magasinet är på tryck så är också nr 6 av svenska Le Monde Diplomatique på väg ut till läsare i Sverige och Finland. Temat är fattigdom – ett ämne som vi anser har fått alltför lite utrymme i den nordiska samhällsdebatten. Vi inleder med en text av nationalekonomen John Kenneth Galbraith där han går igenom olika metoder som man genom historien har använt sig av för att ”radera” fattigdomen från samvetet. Jean-Pierre Séréni skriver om hur den skandinaviska modellen just nu faller sönder i småbitar i Danmark och Ramine Motamed-Nejad skriver om rikedom och fattigdom i Iran. Bland mycket annat!
Annika Hallman
Le Monde Diplomatiques hemsida

När blir kulturen en valfråga?

2010-02-11T09:20:00.000+01:00

Nej, inte blir kulturen en valfråga. Läs här vad partierna tycker om scenkonsten i tidningen http://nummer.se/Vad skulle striden gälla? för eller emot portföljmodellen, det vill säga det utökade regionala ansvaret på bekostnad av statliga kriterier, för eller emot kvalitet? Här sitter politikerna i en klämma - vilken politiker vågar stöta sig med Regionen, nu nästa lika helig som Kommunen med sitt kommunala självstyre. Kultur och näringsliv, kultur och turism, kulturentreprenad, det hänger ihop. Ty sådan är den nya tidens kultur, den ska helst vara nyttopräglad. Allra helst generera pengar och tillväxt. Halleluja! Efter kulturutredningen är nu tystnaden i kulturfrågor på nationell nivå i det närmaste bedövande.
Marianne Steinsaphir

Stockholmskultur med förhinder

2010-02-10T11:31:00.000+01:00

Tänk om Stockholm haft ett kunnigt och engagerat kulturborgarråd. Och inte en vindflöjel. Madeleine Sjöstedt (FP) hoppar omkring, nosande på den ena frågan efter den andra. Kulturbonus är hon särskilt förtjust, mest kommersiell vinner, bibliotek gillar hon också, särskilt om det går att lägga stora fik i små lokaler, som på Hornstull. Riktigt dåligt gick det där emot när det gäller det anrika Stadsbiblioteket, ritat av Gunnar Asplund och invigt 1928. Det skulle få en tillbyggnad, den kritiserades svårt av de flesta, droppen blev kritiken från världsberömda arkitekter. Det fick borgarrådet att dra öronen åt sig och diskret meddela på sin blogg att det inte bidde någon tillbyggnad, budgeten skulle överskridas var den genonmskinliga förklaringen som väl ingen trodde på. Här kan du läsa: http://madeleinesjostedt.wordpress.com/tag/stadsbiblioteket/
Många mille försvann i onödan. Och Sjöstedts trovärdighet blev ännu sämre.
Det är knepigt med ett borgarråd i Sveriges största stad som hanterar kulturfråggor så illa och oövertänkt. Man behöver inte dela hennes politiska uppfattning, men man kan verkligen kräva både kunskap och kontinuitet. Ad hoc-lösningar brukar för det mesta vara kontraproduktiva.
Marianne Steinsaphir

Nummer ETT på väg!

2010-02-09T14:58:00.000+01:00

Nu har vi lämnat Ordfront magasin NUMMER ETT 2010. Aaah känns fint att veta att ett kanonnummer är på väg. Med sånt som:

- Privata vårdbolag watch out, Ordfront's been looking your way ... Upprörande och avslöjande KANONMATERIAL trycks just IDAG i Vimmerby ... (tryckeriet ligger där.)

Dessutom, får man kanske fresta med ...

- Carl-Michael Edenborg besöker den Israeliska FREDSRÖRELSEN: en splittrad, modig, lätt håglös och delvis mycket radikal rörelse, med allt ifrån arméveteraner till queeranarkister.

- Vi analyserar Reinfeldts "kuppförsök" under Klimatkonferensen i Köpenhamn - ambitiöst eller cyniskt? Misslyckat hur som helst - och vi spår klimatrörelsens RADIKALISERING i detta misslyckandes spår.

- Göran GREIDER skriver om sitt liv som VÄNSTER i exklusivt förhandsutdrag ur hans kommande bok!

- Vi går på FRI och radikal teater i GÖTEBORG.

- Vi odlar MORÖTTER i DETROIT.

Bland mycket annat!

I din brevlåda den 18 februari! För du är väl medlem? Annars blir du det lätt med ett par tre klick här på hemsidan ...

Ursäkta om jag uttrycker mig lite som ett gäng statusrader på Facebook staplade på varandra. Blir lätt så när man är entusiastisk ... eller om det bara är ett tidens tecken.

/Johan Berggren

Bibliotek som livräddare

2010-02-09T12:39:00.000+01:00

Det är inte bakåtsträvande att älska biblioteken för att det finns mycket böcker. Det är inte baktåtsträvande att krama biblioteken med alla sina filialer, stora och små, och för stora och små, skolbibliotek, stadsdelsbibliotek, barnbibliotek. Det är inte ens bakåtsträvande att inte gilla entreprenad och alltför brutala förändringar. Det är inte baktåtsträvande att hävda att biblotek förändrar(t) människor liv.
Därför publicerar Ordfront magasin sanna bibliotekshistorier. Följ oss fram till valet. Och se det gärna som ett ställningstagande.

Senast skrev vi om bibliotek i Ordfronts litterära magasin 2009 http://www.ordfront.se/www.ordfront.se/Ordfrontmagasin/Innehall/Ordfrontmagasin%207_09.aspx

KD:s politik

2010-02-08T11:16:00.000+01:00

Politiken bakom Hägglunds utspel
Kd:s partiledare Göran Hägglund är på bettet. På DN Debatt i helgen (den 7 februari) gör han stor sak av att Miljöpartiets Peter Eriksson inte riktigt kunde förklara fördelarna med en individualiserad föräldraförsäkring i SVT-programmet Agendas partiledardebatt för någon vecka sedan. Det handlar, som vanligt när det gäller kd, om favoritämnet: föräldrar vet bäst själva hur de ska ta hand om sina barn, staten ska inte lägga sig i. Göran Hägglund varnar för den ”kvoteringsoffensiv i svenskt samhällsliv” som väntar om de rödgröna vinner valet.
Hans kulturkamp mot den så kallade radikala elitvänstern fortsätter alltså. Liksom ivern att lyfta fram det han kallar klyftan mellan folk och elit i Sverige: ”hela tiden är det vanliga människor som får sina rättigheter och valmöjligheter åsidosatta och sina egna livsval ifrågasatta”.
Men vilka är alla dessa vanliga människor? Hur många är de? Om Göran Hägglund skulle se sig om i Sverige så skulle han upptäcka att det inte är särskilt många föräldrar som har utnyttjat kd:s så omhuldade vårdnadsbidrag, vilket antagligen är det som åsyftas här. De flesta föräldrar vill ha dagis för sina barn från runt 1,5 års ålder. Så varför denna retorik? Vill Göran Hägglund slopa pappamånaderna? Särbeskattningen? Jämställdhetsbonusen? Det vore intressant att veta.

Annika Hallman

Om du vill läsa mer om vad Kd:s politik och Göran Hägglunds utspel om ”verklighetens folk” egentligen står för kan jag varmt rekommendera Jan-Erik Petterssons artikel ”Rättning höger!” i Ordfront magasin nr 6/2009!

Inte medhårs

2010-02-08T09:11:00.000+01:00

Ordfront magasin fortsätter undersöka den urartade välfärden. Missa inte. Ingen stryks medhårs.